Aftonbladet – 12 oktober 1860, sida 1

0 bd sttrNE ORG ARVET 2 ICON CIKUTaGTRUGIN HUtar numera icke: konung Vietor Emänuel met! bannlysning, men förebrår deremot Frankr ke ganska bittert att icke ha hållit sina löften och åtaganden. och insinuerar.att ockupationen sker med dess bifall. hvarefterrinlägges en skarp. protest. med noninterventionsprincipen, åtföljd af -en uppmaning till alla europeiska makter och särskildt till alla katolska furstar och folk om bjelp emot den kränkning af den heliga stolen, som, sker. ogenom en van slägtad sons fadermördande vapen Konung Victor Emanuels körta och energiska dagorder kan betraktas såsom ettindirekt svar på den påfliga allokutionen och har följände lydelse: , Soldater! .Jag: är tillfredsställd med eder, emedan I visat eder värdiga Italien. Med edra våpen hafven I besegrat edra fiender, med edert uppförande dem, hvilka smädat italtenska namnet. De legoknektar, hvilka jag försått. .i.-frihet, skola i främmande länder-tala omr-lItalien och :om eder, sedan de nuJärtsig jatt Gud belönar dem som tjena honom, icke dem som förtrycka folken och förakta nationernas rättigheter. Vi .måste;grundlägga en stark italiensk monarki :påcfriheten: hos folkeny: hvilka skola bistå oss medelst ordning och endrägt. Nationalarmen skall allt mer och mer föröka den ära, hvilken i åtta århundraden strålat öfver Ssvoyenskors... Soldater! Jag öfvertager nu befälet... Det skulle alltför mycket kosta. på mig att ieke stå främst der faravär å färde. Cavour har som bekant inkallat det sardinska, man kunde numera nästan säga det, italienska parlamentet, för att bereda sannexionenoaf de frigjorda italienska länder: och erhålla ett förtroendevotum för :sin Minister. I enlängre framställning motiverade Cävour inför parlamentet lågförslaget om annexionen. Under hans föredrag herrskade i församlingen. den djupaste tystnad. När han med erkännande vidrörde Garibaldis förtjenster, helsades hän med lifligt bifall. Detsanima vgde rum när han uppdrog skilnäden mellan iden mönarkiska principen samt Mazzinis ;subversiva och anarkiska läror. Vi meddela här det -väsentligastesafdetta tal. Sedan Cavour tackat: för det lån, som kamrarne hade under förra sessionen beviljat, fortfor hån: sDe militära rustningar, hvilka, trots de med desamma förenade ofantliga kostnaderna, med kraft bedrifvits, ha bidragit att vinna erkännande för noninterventionsprincipen i Italien, en. princip, som högtidligt förkunnades af kejsar Napoleon i Villafranca och understöddes af britiska regeringen, medan den på samma gång öfverensstämmer med våra rättigheter och Europas sanna intresse. Dessa militära rustningar ha satt oss i stånd att så hastigt som möjligt befria Umbrien och Markerna från de främmande legoknektarnes jernok, utan att alltför mycket försvaga våra gränsers försvar. I betraktande af det på så kort tid ernädda resultatet. är ministeren öfvertygad om att ha motsyvarat konungens och nationens förtroende. Vid öppnandet .af. denna session samlades representanterna för elfva millioner it:lienare omkring den herrskare, som de enhälligt hyllat. I dag ha endast.sex månader förflutit, och ytterligare elfva millioner italieoare ha brutit sina fjettrar, för att sjelfva välja sig en regering, hvilken de anse mera öfverensstämmande med sin känsla och sina intressen. Ministeren är långt ifrån att vilja tillmäta sig ensam förtjensten af så beundransvärda tilldragelser. Långt ifrån att förneka det, förklarar hon.öppet, att en så underbar revolution måste tillskrifvas folkandan såsom den egentliga faktorn. X I Neapel och på Sicilien har man utom allt. tvifvel de frivilliges ädla bistånd, eller rättare deras lysande anförare general Garibaldis storsinnade mod att tacka för framgången. Ministören inskränker sig, till att anmärka, att dessa minnesvärda tilldragelser äro de nödvändiga konseqvenserna af den utaf Carl Albert började och i tolf år af konungens regering tfullföljda politik. , Italien är hädanefter fritt; endast Venetien gör ett smärtsamt undantag, Hvad denna ädla provins på halfön beträffar, så känner parlamentet vår åsigt, hvilken klart uttalas i en för ej länge sedan offentliggjord diplomatisk handling. Vi tro, att vi ej böra förklara Österrike krig mot alla europeiska makters nästan enhälliga vilja. Ett så. föpa tidsenligt företag skulle, enligt vårt förmenande, framkalla en fruktansvärd koalition och störta ej allenast Italien, Zutan frihetens sak på det guropeiska fastlandet i stora faror, emedan detta obetänkta vågspel skulle göra oss till fiender med de makter, hvilkaingälunda erkänna de af oss förfäktade: principerna. samt beröfva oss de staters sympati, hvilkas politik stödjer sig på de mest frisinnade tendenser. Vi, som äro dagliga åskådare af och visserligen ej likgiltiga för det venetianska folkets lidanden, skola sannerligen ej glömma dess sak; men vi äro öfvertygalde; att vi långt verksammare tjena densamma, om vi konstituera: ett starkt Italien, ty vi tro med säkerhet, att, så snart detta faktum försiggått, d allmända meningen inom nationerna och kabinetterna, hvilka ännu äro emot ett vågadt företag, skall visa sig gynsamt stämd för: denna enda lösniog af den italienska frågan, hvilken-för alltid skall i södra Europa sätta en gräns för krigens och revolutioneraas tid. LikasåVöro vi öfvertygade om, att högst vigtiga skäl ålägga .0ss såsom en. pligt att respektera kyrkansi öfyerbufvuds stad eller residens. . Den romerska frågan är ej en sådan, som låter lösa sig med svärsdet. Den stöter på sin väg på moraliska hinder, shvilkaCendäst genom moraliska krafter kunna öfvervinnasg Och vi äro förvissade om, att förr eller:senare dessa krafter skola iden stora.stadens öde åstadkomma en mot dess befolknings önskningar, alla goda. italienares förhoppningar och katolicismens sanna och -beståtdande grundsatser svarande för ändriog. Det är de Klökes och patrioternas pligt att afvakta en så ihelsosam förändring genom tidens makt och det stora, oberäkneliga inflytande, somdet pånyttfödda Italien skall utöfva på den katolska verldens, åsigter och. omdöme. Men jäfven om wi misstaga oss i vår åsigt, skulle endast och allenast de franska truppernäs närvaro i Rom göra tillfyllest att förmå oss afstå från all tanke på ett beväpnadt inbrytande i:städen. -Attoi vår nuvarande: ställning gå emot Frankrikes krigare. vore ett. oerhördt missgrepp. En.så ofantlig otacksamhet: skulle intrycka ett sådant brännmärke på värt fosterlands panna, att långa århundrådens ånger ej. skulle förslå att utpläna det. Om vi för ögonblicket ej äro i ständ art npps träda i handling för Vehetien och Rom; så Känia vi dock göra det för Italiens öfriga delar, hvilka, redån fria, kärma behof afi.en ofördröjlig och kraftig. organisation. ; M. H. Om Italiens sak förvärfvat sig hela Europas I sympatier, om andan inom de civiliserade nationerna upptagit den med välvilja, så ha vi hufvudsakligen den moderation och beuudransvärda sans, som halföns provinser ådagalagt efter det de afskuddat den at utländningen dem påtvungna regeringen, härför Rs