Aftonbladet – 11 oktober 1860, sida 2

lynne, älskade sin bustru, men hade icke på Kennes tillgifvenbet några romantiska anspråk. Strax efter hennes sjukdom var han allt för lycklig af att se henne återvända till lifvet, att han skulle med några frågor öfver den märkbara förändringen plåga henne; isynnerbet gom han ansåg den såsom en svit af sjukdomen. När hon alltjemnt fortfor att vara tyst, eftergifven och mild, tyckte han att hon var bra mycket behagligare och älskligare som sådan, än hon varit under deras förlofningstid; en period. vid hvilken hon oupphörligt marterade honom med sina nycker och sin bärftighet. Lyckligtvis för Casper hade ban ifrån barndomen tagit för afgjordt, att Harmen mest af alla var fästad vid honom, att han var det föremål hvarvid alla hennes tankar och drömmar fästade sig; en behaglig sjelfförvillelse, som gjorde att vår unge apotekare ansåg Harmens ögonskenliga förändring såsom en följd af hennes kärlek till honom. Allt nog, de unga gifta ansågos af alla såsom i högsta grad lyckliga. Man talade allmänt om huru förädlad Harmen blifvit, hvilken hygglig och huslighustru hon var, som helst lefde i sitt hem och högst sällan bevistade några nöjen. Så gingo tvenne år, då Edith åter gjorde ett besök 1 hemmet. Åsynen af henne tycktes uppfylla Harmen med glädje, och hon omfattade systern med en hjertlighet, som gjorde ett lifligt intryck på Edith. Denna gåug var icke faster Sara med. Edith stannade i hemmet en månad, hvarefter hon skulle återvända till Sverge. En afton, något före hennes afresa, föreslog Harmen att de skulle göra en promenad at genom Limings tullport och fram till Löan. Det var en vacker afton islutet af Juni. Arm i arm vandrade de båda systrarna, — Friederike Gossman, sedan några få år en Ty lands mest firade. skådespelerskor, har förlofvat sig med ryttmästaren baron Anton Prokesch, son f den bekanote österrikiske internuntien. De skola vifta sig i vår och mannen sedan följa hustrun på wennes konstresor,