Aftonbladet – 11 oktober 1860, sida 2

utan att Edith märkie att detta skedde fö Enochs skull. Harmen gaf sin önskan utseende af att vilja hafva riktig reda på deras lif: hafvudstaden. j Enoch hade en vacker röst, och alla de sånger han brukat sjunga sjöng äfven Edith. Det utgjorde en tröst för den stackars Harmen att höra dem. Summan häraf blef, at! hon ovilsorligen. ville att Edith skulle qvarstanna hos henne; något som fadern och faste; Sara likväl bestämdt vägrade, emedan Edith skulle tillbaka till Stockholm för att fulländs sina studier i språk och musika När Harmen efter tvenne månaders förlopp åter var frisk, vände Edi:h och faster Sara tillbaka till Sverge, och nu kände hon sig så förfärligt ensam, att hon med trötthet blickadc framtiden till möte. : Det unga parets äktenskap, som började så sorgligt, föreföll likväl den ytlige -åskådarer ganska lyckligt. Den lifliga och eldiga Harmen var visserlige. efter sjukdomen alldele: försvunnen och hade nu blifvit tyst, svilla ock drömmande. Nästan aldrig visade hon sig häftig, och af de egensinniga och herrsklystns uyckerna, som utmärkte henne. såsom ogift. återfann man icke något spår. . Det var son om ett moln lagt sig öfver själens solljus Harmen föreföl!, det oaktadt, mera intagande och älsklig nu än tillförene. I de stora mörk: ägonen brann en dunkel läga,som gj: rde den äanu mera magiska, och kring det blel a, sköna ansigtet böljade de mörka Tockarne, liksoh tysta passioner, hvilka i sitt sköte famnad: den uoga qvinnans tankfulla. panna. Gift utan kärlek, med hjert t fullt derai till en annan, envis och sluten till sin karak ter, utgjorde de första åren af Harmens äktenskap endast en serie utaf ändlöst tråkiga dagar. Långt ifrån att som modren sätta ev evigt n.otstånd emot en makes vilja, den de; icke egde bennes hjerta, förblef Harmen pas siv. Hon gjorde allt hvad mannen bad henne. motsade honom aldrig, var aldrig ot lig eller ovänlig; men också aldrig öm eller bjertligt Casper Aberney, af ett lugnt och allvarlig.