Aftonbladet – 10 oktober 1860, sida 2

Hedermans blick hvilade. på. Edith; han såg knappast åt Harmen. — När flickorna helsade, blickade de med. förvåning på fadern, som för den äldsta endast varit en sträng herre och för den yngsta en nästan obekant personlighet. Hederman yttrade till Edith: Du har väl redan börjat att spela? Nej, jag hvarken läser eller spelar,, svarade barnet. Hedermans ögonbryn sammandrogos.och han erinrade sig nu, att Aberney flera gånger fört talet på flickan och förebrått Honom hans fullkomliga likgiltighet för henne. Deltager icke Edith i undervisningen för mamsell E—? frågade han sin fru. Ännu icke, svarade Rosa. Edith haren så trög fattningsgåfva. Hederman sade ingenting; men de svällda ådrorna, i pannan utvisade att han var mycket förargad. Du skall sjunga den der visan för mig, som du sjöng i gär afton, återtog ban vänd till Edith. Flickan, syntes ett ögonblick tveka. Modrens ögon sprutade bokstafligen eld; men efter att. ha, betänkt sig en stund sjöng hon den; lilla finska folkvisan. Endast Hederman sjelf vet Ivilka minnen ifrån barnaåren, som läg uti den; vi. veta endast att när sången tystnade, klappade han barnet på hufvudet och sade vänligt: . Du sjunger riktigt snällt Dermed gick han hastigt ut ur rummet och tog vägen ned till apoteket. En half timma sednare kom Victor: Aberney inrusande och utropade: -: Moster Rosa slår Edith så rysligt, och det bara för att bon vågat sjunga. Kom, kom, eljest går det aldrig väl, och gossen fattade med ett uttryck af förtviflan Hedermans arm och drog honom med sig. Uppkomne i salen, hörde de från hvarlagsrummet qväfda klagorop och snyftningar. Innan Hederman