modren och strök smekande hennes hår, tillläggande: Stackars lilla tjurhufvud, nu blir det stryk af i afton. Nå än sedan, jag är ju så van dervid, svarade barnet och log trotsigt, derföre sjunger jag en visa till, efter jag ändå icke får någon mat. Kära hjertandes, gör det ej, bad amman helt förskräckt. Edith börde ej varningen, utan stämde upp en ny sång. Vid första tonerna af sången öppnades dörren till salen och Hederman syntes på tröskeln. Med en likgiltig min såg Edith på fadern och fortfor att sjunga visan till slut. När hon tystnade, sade han: Kom ut, barn! Detta var första gången han tilltalade Editb. Hon förblef orörlig. Hör du hvad jag säger,, upprepade han. Mamma har förbjudit mig att gå ut,, blef flickans svar, utan att hon förändrade ställning. Så så, Edith lilla, lyd nu, hviskade amman, förskräckt vid tanken att hennes lilla älskling skulle reta herrn; men till hennes stora förvåning gick Hederman fram till Edith, sägande med ovanligt blid röst: Jag befriar dig ifrån det straff din mor ålagt dig, kom nu. Han fattade henne om armen. Edith reste sig upp, såg undrande upp i faderns ansigte och följde honom. Om fru Rosa blifvit vittne till en jordbäfning, kunde den icke ha gjort ett förfärligare intryck af bestörtning än åsynen af Edith vid faderns hand, och då hon hörde honom säga åt pigan: Hvarföre är deticke. dukadt åt Edith? var hon nära att falla baklänges; men föredrog att skyndsamligen intaga sin plats vid bordet till förekommande af alla dylika olyckor.