samma. Victor skrek af bjertans grund, och nu måste pappa taga reda på hvad som var å färde. Skäms ni icke pojkar., sade Aberney, att hålla ett sådant väsen när I ären borta. Det var Casper som slog mig, utropade den örfilade pilten. Är du femton år och kan så glömma dig, återtog Aberney med rynkade ögonbryn. Han bar sig illa åt emot Harmen oeh gjorde narr af att bon grety, svarade Casper, litet skamflat öfver sin begångna öftverilning. Ja, pappa, och det gjorde jag rätt uti, för Harmen gret af afund öfver att Edith sjöng, dristade herr Victor att helt käckt yttra. I fån gå hem båda två. Dylika herrar som I kunnen icke vara borta, när I ej veten skicka er som folk, förklarade Aberney med en så bestämd ton, att det tydligt icke fanns någon appell. Derefter återtogo Aberney och Hederman sina platser vid spelbordet och de båda ungherrarne marscherade hem. -En egen förstämning följde. Hederman, eljest liflig och häftig i spel, satt tyst och tankfull. Rosa var så in i hjertat uppretad på Edith, att hon blott med den största ansträngning kunde beherrska sin vrede. I hvardagskammaren sökte Enoch trösta Harmen och bringa henne till godt humör, men detta var icke lätt, ty nu beklagade bon bittert, att gossarne, för Ediths elakhet, fingo gå hem och att hela aftonens glädje var störd. Edith bade krupit ned på en pall framför eldeh och blickade in i den med ett uttryck af ånger. Hon tyckte synd om Victor. De andra voro henne likgiltiga. Någon lek kom icke i fråga. När man skulle ut och äta, fick Edith tillsägelse att stanna qvar. Hennes amma bringade henne denna befallning från