en sång, ehuru hon visste .: larmen då högt gråtande sprang in till söta .samma, somi sin tur agade Editb för Lennes elakhet emot den milda och oförargliga, Harmen. Hvarje onsdags och söndags eftermiddag voro antingen Aberneys hus Hedermans, eller ock tvärtom, Det var en onsdagsafton då turen var Hedermans att se vännerna hos sig. Debora hade beslutat att just dev aftonen på fint vis slå omkring med Rosa angående att få taga Ediih; och for. den afsigten började bön tala om huru tomt det vore att ej ega någon dotter. Hederman och Aberney spelade bräde. De tre unga herrarne Aberney och mamsellerna Hederw:an voro församlade i den så kallade hvardagskammaren, der men roade sig med att spela lotteri. Casper var då en femtonårig gosse, med ett ganska vanligt utseende. Enoch, tvenne år yngre, hade ett lifligt och genialiskt ansigte. Placerad mellan de båda bröderna satt Harmen, vacker och leende som våren. Midt emot dem sutto Edith och den yngste Aberney, V ctor. Edith hade dragningen på sin lott. Herre Gud, Edith, så långsamt det går för dig att säga upp numrorna, sade Casper. Det gör Edith: med flit,, inföll Harmen, bara för att plåga oss. Se så elak hon ser ut.. De båda gossarne kastade ögonen på sin hlla vis å vis och kunde icke förneka att Harmen hade rätt. Edith satt med handen nere i påsen, der numrorna lågo, och blickade på systern med en retsam m.n, i det hon sade: Ja, ser du, pu drager jag precist så långsamt jag vill, och I fås ,: ev dermed Fy, så stygg du är, uJön Enoch häftigt, du ser ju att det plågar Harman.