pel hon då erhöll. Med en svag mor, som var blind för hennes fel och endast kände en lag, sitt barns vilja, skulle Harmen, cburu be! gäfvad med ett rikt förstånd och ett hjerta mäktigt af stora uppoffringar, likväl endast blitva en villg slaf under sin egoism och sina begär. Hvart dessa sednare möjligen skulle kunna föra henne, då hon aldrig lärt sig att tygla dem, vore omöjligt att på förhand beräkna, men likväl lätt att förutse, det hon genom dem skulle kunna störta sig sjelf och andra i förderfvet. Hon hade e.s snabb uppfattning och ett stort intresse för att lära. Redan tidigt hade en skicklig guvernant från Stockholm blifvit antagen för hennes undervisning. Hon gjorde förvånande framsteg och var vid tio års ålder et litet underdjur af talanger. Hon dansade som en engel, spelade med ovanlig färdighet, ritade små förtjusande landskaper, broderade de grannaste blommor med chatersöm och talade några franska fraser. Nog af, den tioåriga Harmen var ett geni, och när herr pappa gått ut om aftnarne för att sällskapa med några vänner, och fru mamma hade kaffesystrar hos sig, skulle Harmen spela något ur Drottningen af Golcorda eller ock dansa gavotten. Tanterna ropade då i korus: Kors bvad den flickan är snälll Men naturen, som varit så gifmild emot den vackra Hariwen, bade likväl förnekat henne en af sina gåfvor, nemligen röst. Harmen hade godt musikaliskt öra, men kunde ej sjunga en enda ton, n got som djupt grämde både henne och modren, isynnerhet som Ed:th, beröfvad alla andra företräden, egde just detta enda, Harmen visste icke något som mera retade henne, än när Edith med klar och vackr stämma sjöng någon af de melodier Harmen spelade. Edith åter uppvaktade systern, så ofta de voro allena, med