jelse; också slutade det med att han och Rosa : höllo bröllop på samma gång som Aberney och Debora. Den vänskap, som förenade de begge fruarnas männer, gjorde att Debora sökte närma sig sin svägerska. Visserligen fanns det ingen. sympati emellan de unga gar men Debora var god och trofast. Hon tänkte mera på den nytta broderns hustru kunde hafva af hennes vänskap än på det nöje hon sjelf erfor deraf. Rosa deremot var vacker, behagsjuk och hyste ej tillgifvenhet för någon, allraminst för mannen. Hederman, af ett häftigt och despotiskt lynne, var icke heller egnad atti den sjelfkära och egensinniga qvinnang hjerta framkalla ömmare känslor. Hon gaf icke akt på hans goda egenskaper; hon kände blott plågan af hans fel och tyngden af hans herrsklystnad. Följden blef, att då Aberneys hem erbjöd en tafla af huslig sällhet, var Hedermans deremot en fortsatt kedja af stormiga uppträden och häftiga strider. Rosa satte alltid trots emot allt hvad mannen: ville; och kunde omöjligt lära sig att börja der hon ändå måste suta, nemligen med att foga sig efter honom. I början gret och beklagade hon sig högt öfver sina olyckor, och kunde ej en gång i sällskap dölja all den hatm bon erfor emot en man, som hon icke förmådde styra och icke vågade trotsa. Det lyckades likväl Debora att visa henne det orätta uti att inviga verlden i hvad: son passerade emellan tvenne makar. Resultatet af decsa Prboras föreställningar blef att Rosa sketet tillatt för benne utgjuta sin i: r bårbariska tyranni hon var unde: Hederman kände sig i bögste tolycklig och blef med hvarje år fördr mare och häftigare emot en hustru, som ej förstod konom, utan gjorde allt för att förbittra deras sammanvaro. Den kärlek han hyst förhbenne förvandlades så småningom till köld och bit