erhöll aga för hvarje gång hon glömde eller öfverträdde något af dem. Harmen och Edith hade haft en och samma amma, som qvarstannat såsom sköterska. Denna fattade för Edith en moderlig tillgifvenhet och: sökte på allt sätt att med böner och föreställningar få barnet att vara sedigt och lydigt, men fick alltid till svar: Mamma slår mig om jag är aldrig så snäll, och derföre vill jag hellre vara olydig. Hvarken böner från ammans sida eller bestraffningar från modrens kunde förmå henne att uttala ordet pappa. Hon kallade fadern för han eller herrn. Aberney deremot benämnde hon alltid med namnet sar. Faster Aberney och pappa Aberney voro idealer för Edith och, med und intag af amman, de enda hon bekymrade sig om att vara sedig och lydig emot. Fru Aberney blef genom amman underrättad om Ediths olyckhga ställning i hemmet och grubblade mycket på huru hon skulle kunna förändra den, isynnerhet som Edith nu var nio år och ännu icke fått börja deltaga i systerns undervisning. All: hvad bon lärt in skränkte sig till hvad amman bibringat hane. Debora hade flera gånger sagt åt Rosa, att hon handlade illa, som så vårdslösade barnet, men då alltid fått ett svar, som tydligt antydde, att bon önskade få uppfostra sina barn utan andras inblandnivg. och att Debora i detta fall icke borde befatta sig med hennes görande och låtande, då Rosa aldrig anmärkte något på huru hon uppfyllde sina pligter såsom mor etc. Såväl Debora som Aberney bade försökt väcka Hedermans uppmärksamhet på huru i alla afseenden vanlottad Edith var i hemmet, men utan framgång. Systern svarade han: Min kära Debora, sköt du dina barn och bry dig icke om mina. Till Aberney lät det sålunda: Då jag sörjer för att ingenting fattas hvarken henne eller systern, bör jag väl kunna öfverlemna det öfriga åt modrens omsorg. I bättre händer kan väl icke ett barn vara än i en mors (Forts,)