gjorde att Rosa, i sitt stora oförstånd, betraktade barnet såsom upphofvet till denna till ökaing i hennes olycka, och på grunden-deraf hyste hon verklig ovilja emot flickan, Af fadern behandlad som om hon icke vore till, af. modren med en tygellös häftighet kunde man säga att Ediths första barndom var ganska sorglig. När fadern utbröt i vrede emot modren, fick alltid Edith uppbära föjjderna af all den harm Rosa då kände, men ej vågade visa mannen. Ofta agades hon, blott och bart derföre, att Rosa skulle ega någon att i sin tur tyrannisera. farmen var oskiljaktlig ifrån modren; på alla nöjen och förströelser skulle hon vara med. Edith lemnade sällan hemmet. Det enda ställe hon fick besöka var Aberneys, och detta derföre att Rosa, af respekt för Debora, icke vågade visa den föga natur.iga känsla hon hyste för sitt yngsta barn, Om någon gång Aberny eller Debora yttrade till henne sitt ogillande öfver den partiskhet hon visade i behandlingen af flickorna, erhöllo de till sva: Ack, mina vänner, I veten icke huru svår Edith är. Hon måste uppfostras strängare än systern. Detta var också hennes öfvertygelse. Hon bade fått i sitt hufvud, att Edith var faderns afbild. Hvarje fel af flickan föreföll modren som en vanart, hvilken icke nog hårdt kunde bestraffas. Sannt är, att Edith var ett ganska besynnerligt barn, till det yttre nästan ful, utan att något drag i hennes ansigte antydde, att hon: med tiden skulle blifva vacker; om man undantager ett par stora mörka ögon. Liten, blek och klen, med linhvitt hår, en trubbig näsa och ett märkbart uttryck af slöhket eller ock egensinnigt trots, erhöll hon något frånstötande, då man först såg henne. Genom strängheten hvarmed hon behandlades hade bon fått en skygg blick, ehuru hela hennes uppförande vittnade om att hon icke var särdeles rädd af sig. Hon var ganska olydig och bröt ständigt emot de tusende små förbud, som dagligen gjordes, och det oaktadt hon