som en luttrad martyr. Hertigen af Orleans som en bild af det onda samvetet. Grefve dEstaing med en mans stoltbet, hvilken trotsåt döden i månget fältslag för att upprätthålla sitt fäderneslands ära, och hertigen af Brissac med en erfaren statsmans värdighet. Prinsessan af Lamballe blef mördad som ett värnlöst barn och söndersliten af blodgiriga händer. Grefvinnan Du Barry stred för sitt lif med bödeln, som släpade henne vid håret under guillotinen, medan folket jublade vid åsynen af hennes fruktlösa kamp för detia usla lif... Och Mary Robinson! Sedan hennes hjerta blifvit krossadt, tärdes hon långsamt bort at en smygande feber. Hon dog i sin skönaste ålder, utan att prinsen af -Wales någonsin hade betalat sin hedersskuld till henne eller gifvit henne något bevis af att han ännu mindes den, som älskat bonom så ögt. Hon dog fattig, men dock icke öfverfven, ty-hon hade vänner som vårdade sig ;ra henne. Döden befriade benne från jorsens sorger, och hon slapp lefva länge nog, för att se prinsen af Wales, såsom könung Georg IV, sluta sitt lifs många skandaler med den upprörande äktenskapsskilnaden från sin drottning. Hans lif var ett fortsatt straff för hvad ban hade brutit emöt så många af vårt kön — och kanske mest emot Mary Robinson. Hvad min tant Leonora här berättat är ej vågot nytt, ej något af henne sjelf uppfunet. Det kan vara berättadt förut och kanske af flera. Jag vill likna dessa flyktiga teckningar vid de lefvande blommor, som man bryter under sin vandring och sammanbinder ll en bukett. Samlaren har icke skapat blommorna, och dock är buketten hans verk och ett uttryck af hans tanke, som uttalar sig igenom detta alfabet. Och detta språk kan