AUT ARS KAKSE VERSUS VERA TSL Nn RN a Tr a få städes och bevittnade förhållandet. Äfven myr var redaktör Borg uti rättens sessionsrum närvarande och vitsordade, på svarandens begäran, denna svarandens uppgift. .Vidare hade under sednare tiden handlanden Hallberg en gång lemnat penningar, deruti sedermera befunnits 100 rdr för mycket, handlanden P. Olsson ett större belopp, hvaruti. 1009-rdr voro för mycket, häradshöfding Wåhlin en gång 100 rdr, konsuln Flyborg 50 rdr och tolagskamreraren Miller 25 rår för mycket, jemte flera andra; hvilka alla öfverskott, så fort missräkningarna blifvit bemärkte, genast blifvit egarne återställde, likasom svaranden af handelshuset J. Hallberg erhöll de felande 100 rdr. Häradshöfding Wåhlin vitsordade på svarandens begäran uppgifne förhållandet. På framställning af svaranden, om det icke var vittnets öfvertygelse att käranden bekommit 700 rdr utöfver de qvitterade 1500, enär vittnet användt så mycken möda för att återskaffa svaranden, dessa penningar, svarar vittnet, att om icke; vittnet satt. tro till svarandens ärlighet och uppgift, så. hade vittnet icke relat öfvertala käranden att lemna de efter uppgift förlorade. Uppläst och vidkändt. Vittnet anhöll att domstolen: ville tillfråga parterna om de icke erkände till alla delar vittnets berättelse, hvarefter parterna densamma vitsordade, hvardera i det afseende-det honom angick. Kärarden anhöll om uppskof med målet för att få frih. Bennet såsom vittne hörd, deremot svaranden ingenting: hade att påminna, helst äfven svaranden ville då inkalla vittnen. Rådhusrätten afsade detta utslag: Med bifall till kärandens af svaranden medgifna. anhållan finner rådhusrätten skäligt uppskjuta målet -till lördagen den 19 Maj, klockan half 1. eftermiddagen, då parterna vid laga påföljd böra sig dervid infinna äfvensom uteblifna vittnet frih. Bennet, som likväl dessförinnan genom kärandens försorg bör härom underrättas; och må svaranden jemväl inkallade vittnen, af hvilkas hörande han vill sig begagna. Lördagen den 19 Maj. Närvarande ledamöter rådmännen F. W. Cöster och O. C. Wåblin samt adjungerade stadsnotarien v. häradshöfdingen A -M.. Jacobson. Vid protokollet rådmannen Cöster. Vid upprop. af målet, som den 12.i denna månad under. nästföregående nummer i domboken. förevarit emellan värdshusidkaren Peter Persson på Råå kärande samt kamreraren H. P. Bäcklund svarande, angående olaglig beskyllning och återställande af lemnade 700-rdr med ränta, voro arterna personligen tillstädes, dervid protokollet för sista rättegångstillfället upplästes och lemnades utan anmärkning; förklarande käranden på af domstolen framställda frågor, att innan han den 30 Mars inkom på banken; hade. han en del penningar i sin plån: bok och tog deraf på gatan, strax förinnan han dit ingick, 200 rdr, utgörande olika sorter sedlar, dem han lade i sin byxficka, utan att dertill hafva baft eller anser sig behöfva uppgifva någon särskild orsak; att han väl hade sin plånbok uppe: eller framme, då han räknade de af svaranden i banken mottagna penningar, men tog då hvarken penningar ur plånboken eller lade några dit, samt stoppade plånboken åter i bröstfickan och de 1500 rdrna uti den byxficka, deruti de förut lagda 200 rdr. funnos. Oaktadt han erinrades om afhörde vittnet häradshöfdingen Åbergs af käranden redan förut erkända berättelse,.. enligt: hvilken käranden haft penningarne i handen ifrån kontoret och ut på gatan, vidhöll likväl käranden att ban tog penningarne från klaffen, vid hvilken han stod och räknade dem samt stoppade dem i byxfickan, så att han icke hade penningar i handen då han lemnade kontoret. Käranden kan icke minnas om häradshöfding Averg var inne på kontoret då käranden ditkom, men han blef expedierad före käranden, att de på en gång derifrån åtföljdes och käranden sedermera icke skild från bemälde häradshöfding tills denne hemma hos sig i kärandens åsyn räknade penningarne och funno dem riktiga. Käranden medger väl, att han aldrig förut gjort några uppoffringar af medlidande och att svaranden just icke kunde anses vara i behof af dessa penningar; men på uppmaning af häradshöfding Åberg och med kännedom om svarandens svaga sinne lät han likväl förmå sig tillatt godtgöra svaranden hans lidna förlust. Penningarne, som af svaranden emottogos, voro icke med segelgarn omslagna, utan lågo i lösa bundtar och lades sådana i fickan. Det belopp han skulle betala rådmannen Wåhlin för ett å auktion inropadt fartyg mindes han icke, men trodde det hafva utgjort omkring 1500 rdr dock förmodade han icke, att en sådan upplysning; hörde hit till saken. Käranden anhöll härefter, att få hörd åberopade vittnet friherre Adolf Bennet, och som jaf emot honom icke anfördes eller kunde utletas, fick han företräda, aflägga vanliga vittneseden, hvarefter han, varnad, berättade: att emedan vittnet varit den 31 Mars hindradt att hitkomma till staden, inträffade icke vittnet på Ystads härvarande afdelningskontor förrän den 4 April efter den 30 sistlidne Mars, hvarest då befann sig, bland åtskilliga andra, äfven häradshöfding Åberg. Sedan alla blifvit expedierade, så att vittnet blifvit ensam med svaranden, berätsade denne, att en ledsam händelse föregående fredagen inträffat, dymedelst att vid öfverseendet af kassan efter slutad session befann svaranden sig i balans på 700 rdr, hvilket vid närmare eftersinnande han fann måste hafva tillkommit på det sätt, att vid fullgörande af en utbetalning å 1030 rdr, togos 700 rdr från ett ställe och de felande 330 rdrna rån en sammanknuten bundt med påtecknadt inne1åll af 3000 rdr, hvarefter svaranden å denna bundt sid påtecknandet af återstoden, afräknade alla 1030, 2huru. endast 330 rdr derifrån blifvit tagna och hvar izenom alltså bundten inneböll 700 rdr mer än på.eckningen utvisade. Då Peter Persson derefter på itt kreditiv begärde få lyfta. 1500 rdr,lemnades hovom af i kassalådan lagda penningar denna bundt fter det belopp, som å bundten var betecknadt, då an således erhöll 700 rdr för mycket. Vittnet min1es icke närmare de siffror, som uppgåfvos; men etta var invehållet af hvad svaranden uppgaf. svaranden berättade vidare, att han härom vidtalat . Persson såväl enskildt som i närvaro af häradsöfdidg Åberg, men utan framgång, hvarföre vittnet rågade, om svaranden ville att vittnet skulle tala ned bäradshöfding Åberg härom, dertill svaranden trade, att vittnet kunde göra som vittnet ville, Ner känske vänta. Detta gjorde, att vittnet icke å sökte träffa bäradshöfdipg Åberg; men då vid åföljande sess onsdag vittn-t fick veta, att saken ännu cke vore uppgjord, begaf sig vittnet till bemälde häadsh. och omnämnde händelsen, då häradsböfdingen ttrade, att ban kunde finna, sist ban var i banken ich dersåg vittnet, att vittnet icke hade kännedom m denna händelse, och tillade, att häradshöfdinen, som var närvarande då käranden erböll ifråavarahce penningar på sitt kreditiv, tyckte sig nna, att käranden fått mer än 1500 rdr. Detta ttrände åberopade vittnet såsom skäl för sin önskan, tt häradshöfdioger vilke vidtala P. Persson och förnå honom att återbära de för mycket uppburne peningar, helst svaranden dessutom uti missräknings.ennivgar endast hade 100 rdr, Häradshöfding Åberg lofvade då ytterligare att tala vid Peter Person och göra hvad han förmådde. Vittnet anser sig vöra tillägga, att vittnet i många år, såväl vid Hö-aväs som vid barken här i staden, baft att göra ärde att få se hans horrlighets — byxor -— (på enelska breeches). Efter mycket undrande och funerande trodde hertigen dock slutligen att det var ågan om de byxor, som han bar vid Waterloo, och tt de mö ligtvis behöfdes till något artistiskt ändanål. Med vanlig raskhet öfversände han följaktligen ned omgående det önskade klaädesplagget till erke