nängd gångar och krökningar i katakomberna. Det sar sannolikare, att de sku!le förirra sig djupare in labyrinten. Då Katery emellertid ansåg det omöjigt, att någon skulle kunna höra dem från den vunkt, hvarest de befunno sig, uppmanade han sina slyckskamrater att följa sig och försökte att leta ig ut. Men efter att i flera timmar ha famlat om sriog i mörkret, insåg ban, att det tjenade till insenting att gå längre, hvarföre han stannade, och lla fyra började af alla krafter ropa på bjelp. Den na timman förflöt efter den andra, men ingen hjelp kom och intet ljud hördes. Slutligen kl. framemot 2 på natten, sedan de i elfva timmar vistats i denna anderjordiska graf och då de voro utmattade af ansträngning och hunger samt betagna af fruktan att vli glömda, hörde de med ens en röst, som frågade hvad de gjorde der. Några strykstickor kastades aed till dem, och ljuset tändes De uppt ckte nu, stt de befunno sig midt under gatan Duguay Trouin. En sättare, som i den stilla natten gick denna gata fram, hade hört svaga rop, hvilka tycktes komma ar jorden under hans fötter. Under dagens larm hade de olyckliges rop ej kunnat höras. Utan att kunna förklara fenomenet för sig, ilade sättaren till närmaste polisvaktkontor, hvarifrån några sergens de ville följde honom till stället. Dessa visste, att katatomberna gingo under denna gata, och det var gesom en öppning, nästan midt emot sättarens bostad, om de satte sig i förbindelse med de fyra männen i katakomberna. Hertigens af Wellington byxor. Den för flera arbeten öfver trädgårdsskötseln bekanta fru Loudon önskade cn gång göra en botanisk exkursion till det rör sina präktiga bokskogar namnkunniga Strathfieldsaye, hvarföre hon skref till dess egare, hertigen af Wellington, uttryckande sin längtan att få se hans herrliga bokar (på engelska: ;beeches).. Då hertigen erhållit detta bref, framsökte ban sina glasögon, titjade efter underskriften och läste: C. S. Loudon-. — Hm! hm! sade bertigen till sig sjelf. Det är således från Charles Sames Loudon, erkebiskopen i London.. Han kunde så mycket lättare falla på denna jkörmodan,: som stilen verkligen var förvillande lik den ögvördige prelatens. Var det då någonting så unrligt att denne. skref till hertigen af Wellington? Nej, visst icke; endast innehållet i brefvet öfverra skade hertigen, ty hur han läste och läste, kom han dock alltid till det resultatet, att erkebiskopen be