Så snart mrs Robinson var så frisk att man kunde tala med henne om dessa förhållanden; meddelade grefvinnan henne den bedröfliga utgången af hertigens af Brissac resa, prinsens ovärdiga vägran, hertigensaf Orleans lika ovärdiga inblandning i denna sak och de franska adelsmännens ridderliga beslut, hvarige10om de försäkrade henne om en nästan lyande ställning för hela hennes återstående tefnad i Frankrike — la belle France, som förstod att annorlunda uppskatta talangen än let töckniga England, med sin krämaranda. Mrs Robinson blef innerligen glad då hon fick höra det kungliga förbud, hvarigenom orinsen af Wales blifvit räddad ur den för;dmjukande fara, som sväfvade öfver hans mfvud för hennes skull, ehuru så mycket smot hennes vilja. Hon var så långt ifrån tt dela grefvinnan Du Barrys vrede emot wertigen af Orleans, att hon tvärtom kände ig nästan välvilligt stämd för hans beteende härvidlag; ty antingen han nu hade den afigten eller ej, så hade han gjort henne den törsta tjenst hvaraf han var mäktig, och hon örlät honom derföre af hela sin själ all oro ;ch förskräckelse, som han förut hade gjort renne. Hvad de franska ädlingarnes tillbud veträffade, så uppskattade hon med rördt hjerta ll deras högsinnade frikostighet och bad grefvinnan att framföra till hvar och en af dem hennes förbindligaste tacksägelse. Hon skulle Jdrig glömma deras ridderliga handlingssätt och den oförtjenta ära som de hade visat venne — men hon kunde ej emottaga denna såfva; hon hade redan en rik skatt i så många lyrbara minnen af all heder och välvilja, som nlifvit henne bevisade i det sköna Frankrike. Detta hennes sätt att uppfatta saken och de strid:gheter, hvilka under de dagliga samtalen oro en gifven följd deraf, rubbade väl icke ie båda vännernas tillgifvenhet för hvarandra,