fart åt farkoster, icke såsom vanligt bildar en rät linia med den öfriga bron, utan är lagd vid sidan om och bildar ett knä.emot denna, så att bron i sitt vanliga skick har utseendet af en vinkelhake. De djupt inskurna stränderna prydas af en ganska yppig veger tation, som speglar sig i det klara och strida vattnet — ved ett ord, anblicken är i hög grad fängslande och behaglig. Strax till venster kröker elfven sig uppåt kyrkan och försvinner bakom lummiga träd, för att sedan på andra sidan Noret åter skymta fram för den resandes blick. Ännu några ögonblick, och vi äro framme i Leksand, som mera liknar en stad än en by. Den stora kyrkan, med sin ryska kupol, som bär Carl XII:s namncehiffer i spetsen — byggd, som det påstås, af en svensk soldat, hvilken råkat i rysk fångenskap under Carl XII:s krig. och som hemkommen ville gifva sin sockenkyrka ett torn, sompåminde om den aflägsna Östern — samt sin vackra klockstapel, ligger framför oss på sitt näs, lätt förvifluten af elfven, hvars flodgu:i synes så småningom vilja underminera den grund, på hvilken hon står. Det vackra Leksandsfolket, med sin pittoreska. drägt, som är alltför bekant för att behöfva beskrifvas, sänder sina representanter af alla kön och åldrar förbi vår skjutskärra, och de helsa gladt och otvunget på den resande, som de aldrig förr sett och hvilken de dock anse för en gammal bekant. Efter ett uppehåll vid den vackra och ståtliga gästgifvaregården. få vi oss-en ny häst och en fryntlig Leksandskarl, som skjutsar, och sedan man som hastigast gjort en titt ner åt kyrkan, hvilket ger skjutsaren anledning att undra om man är en afritare, sätter man sig upp igen, och det bär af vidare. Skjutsbonden, en rask och dugtig karl om stt par och trettio år, omtalar snart att han är hemma en fjerdingsväg härifrån, och unIrar om fesanden, som han säger, skulle vilja stanna der litet medan han skaffar litet toder åt hästen; det skulle passa sig så bra, efter som gården ligger alldeles vid lanisvägen. Detta har resanden naturligtvis ingening. emot, och sedan fjerdingsvägen är tillryggalagd stannar man således vid en ganska stor by, der man ser de underliga loftsbodarne med sina öfverskjutande öfvervåningar och röda knutar, stående på höga stolpar och; liknande frodiga gubbar, som glömt sina år och velat roa sig med att gå på siyltor, påminna om förflutna tider. Skjutsbonden skyndar in, och efter em stund kommer en ung kulla ut på gården med en liten kripppå ryggen — det är hustrun, som ser nyfiket på Stockholmaren i kärran. Lilla krippen gör så med, och en pojke på fyra år, som kommer utefter bygatan, vallande en get, får sigte på far och börjar att springa samt fordrar med höga skrik att få följa med. Pojken är klädd i gul kolt, hvita strumpor ich skor samt på hufvudet en röd yllemössa och är frappant lik en tomtebisse, sådan som folktron älskar att föreställa sig dessa små ölurer. Far påstår att det inte går an, men tomtebissen skriker, och slutet blir att hamn rår följa med och stå framför i kärran, och när han då till på köpet sår en 2-öreslant af resanden, så är-han lyckligare än en kung. Den unga kullan nickar ett vänligt farväl, och man beger sig åter igen utaf, denna gången 2 och 1, man högt, och medan jag i mitt hjerta beklagar den stackars tomtebissen, som wots skakningen ser mycket förtjust ut öfver färden. Min Leksandsbonde var en karl, som man sunde tala vid, och jag begagnade derföre rillfället att språka med bonom om åtskilligt. Jernvägen från F lun tycktes han icke vara särdeles belåten med, emedan den. förstör böndernas förtjenst på foror, hvilket är deras enda sätt att förskaffa sig kontanter till skatter och onera. Jag försökte visserligen öfvertyga bonom om att det skulle bära sig bättre att åt jordbruket egna den tid, som de: wu förslösa på landsvägen, men derpå ville ban icke ingå, och det torde dröja länge nog innan dalkarlen inser att den förtjensten är len säkraste, om den också. icke. ligger så vära tillhands. Han omtalade vidare för mig, stt han med hustrun fått en liten gård, som vore belägen 2 mil ifrån hans egen, och den skötte han också. Lägger man nu dertill att iera åboer i socken bafva bela fyra å fem milen till sina fäbodar, så kan man lätt göra ig en föreställning om huru mycken tid. som: sår bort för dalkarlen och huru nödvändigt let är att storskiftet genomföres i dessa bygler. I fråga om skogshushållningen deruppe omtalade han för mig, att uti en grannby hade åboerna sålt sin skog till ett större bruk ör I skeppund jern om året uti femtio år — let vill säga en bel stor skog för 50 skepvund jern. Följden af denna skogshushållningsmetod ser man också deruti,. att på hela vägen emellan Falun och Mora finner man nästan icke: annat än ungsaog, — ett träd af någon större ålder är en sällsynthet. E Men medan vi pratat om dessa och dylika saker, hafva vi åkt förbi en liten täck insjö, ler en hel skock vildänder lågo och plaskale alldeles invid landsvägen, lika ogenerade som hade de varit tama ankor, och vi streta nu ippföre Lerdalsberget, från hvars topp, eller den. så kallade Bergsängsbacken, man lofvat mig 2n herrlig utsigt öfver Siljan. — Ändtligen äro vi uppe, — och se! Derligser han verkligen, den herrliga, spegelblanka sjön, infattad mellan sina blånande klippstränler, beherrskad af Jessundaberget som, likt en ädel sten, skiner i hennes fjelldiadem, bekransadt af lunder och skogsdungar, mellan hvilka. BEST ETSA KENSEN ATET INSTEAD TRO