redan syntes afgjord. Prinsen af Wales hade knappt läst det, förrän han genast återkallade sitt aftvungna löfte om betalning; nu visste hen nig vara trygg från det hållet — de fyratio adelsmännen kunde bespara sig alla ridderliga hotelser; de skulle icke narra honom att kasta bort sina pengar genom några effektscener ur gamla komedier. Hans förträfflige vän, hertigen af Orleans, som skröt öfver att han hade motarbetat denna, som han uttryckte sig, lumpna oeh infama kabal, hade nemligen med samma lägenhet uttryckligen tillskrifvit honom att han kunde vara fullkomligt lugn, då visst ingen af de fyratio skulle hafva lust att trotsa Bastiljen för den ugdomliga förnöjelsen att på grefvinnan Du Barrys anstiftan förtreta prinsen af Weles — detta rus hade de redan sofvit af sig, försäkrade hertigen. Detta var emellertid långt ifrån händelsen. Då hertigen af Brissac och Mr de Fronsac kommo tillbaka till Paris, innerligen förbittrade öfver prinsens af Wales ärelösa handlingssätt och bedröfvade åt att ej hafva kunnat utföra sitt uppdrag erbjödo de fyratio ädlingarne utan tvekan att anslå en betydlig lifstidspension till Mrs Robinson i det -hopp att hon skulle vilja lefva af den i Frankrike som fransk undersåte, då de blifvit af kungen förbjudna att befatta sig med engelska undersåters affärer. Grefvinnan mottog först detta frikostiga anbudaf de högsinnade franska ädlingarne till hennes vän. Hur uppretad hon var emot prinsen af Wales, och i hvilka kraftiga ordalag hon talade om honom, kan man lätt tänka sig. Icke heller glömde hon hertigen af Orleans och hans illfundiga inblandning i hennes angelägenbeter?, som hon uttryckte sig; men hon hoppades nog att upplefva den dag då dessa kungliga ...... skulle få den lön dc förtjenade för sina många nedriga:.....! Lö saren kan efter bebag ifylla tomrummen:.