Article Image
som tycktes säga: A cu så grätten, så kan lu gå till Mora!n När man reser ut ifrån Falun, färdas man örst öfver en svartnad väg, mellan hela berg if slagg, som tornat upp sig under seklernat opp. Här och der ser man en damm elle ;n å som kommer ned ifrån grufvan, der den jenat till aut drifva de verk, som ännu idag vittna om Polherös snille; vid vägen stå smälthyttor och enstaka kojor, och den brinnande svafvelsticksbundten för man med sig ända tillless man kommit upp på sjelfva höjden af ergåsen, hvarifrån: man har en. ganska vidsträckt utsigt öfver Runn och den dalsänkning, uti kvilken staden är belägen. Landskapet, som man genomfar, är i hög orad fattigt och sterilt, men redan på andra sidan blir det något bättre. Det egentligt vackra vidtager dock icke förr än på andra sidan Smedsbo, första gästgifvaregården: från Falun. Man genomfar då en skogstrakt, genombruten af flera smärre och större sjöar. som än gömma sig, än blicka fram invid den slingrande landsvägen. På hela detta håll. som är 7 fjerdingsväg långt, ser man ingen slät mark, allt är skog och höjd, och deremellan små dalgångar, uti hvilka ystra bäckar hoppa fram, här och der fängslade i rännor för att drifva små sqveltqvarnar för byarnes bebof. Denna skogstrakt tager först slut vid Helgebo, den andra gästgifvaregården, som ligger rätt pittoreskt vid branten af sjelfva högtrakten, och utanför hvars dörr den lilla Harnäsbäcken rinner fram, yr och pojaktig. somungdomen alltid är vid resans början. Härifrån rullar man nu ner till den stora, af väldiga, skogbeklädda åsar inneslutna dal. som innefattar Åhls socken, hvilken man när stan genom hela dess längd genomfar. Harnäsbäcken följer med, och man öfverfar hovom tre å fyra gånger innan han, med allt bredare och lugnare flodbädd. begifver sig af till den så kallade Insjön?, der han slutligen faller ut i närheten af Åhls kyrka. Nu först kan den resande, som kommer ifrån Falun, säga att han är inne i Dalarne, ty här börja de egendomliga drägterna att visa sig. Karlarne i Åhls socken äro klädda i mörka jackor, mörka åtsittande pantalonger och stora snörkängor samt en sorts höga mössor, snarlika de kachetter, som förr nyttjades af barn och ungdom, -och ofta i. sömmarne omgifna af skinn. Qvinnornas drägt är också mörk, och det mest egendomliga deri är den hvita spetsmössan, som med breda skyggen sticker fram undan den mörka hufvan, som le bära ytterst på hufvudet. Det finnes mycket egendomligt, som frapperar den resande vid första besöket i Dalarne. För det första den totala frånvaron af alla torp och mindre: lägenheter, som man alltid ser nedåt landet. Häruppe, der storskiftet ännu icke vunonit någon egentlig terräng, ser man endast byar, och dessa byar äro ofta nog iika stora som köp .ngarne, ja som de icke allt för små. städerna i andra delar af landet. Gårdarne äro byggda så som de skånska, det vill säga i fyrkant, med alla utbusen omgifvande boningshuset och en stor öppen gård derinomy; till denna gård leder gemenligen en stor fyrkantig port, försedd med sin vederbörliga portklapp, och som, genom att nästan alltid vara stängd, mer än väl utvisar att dalarlen ännu i dag vill vara siu egen herre och råda sig sjelf, oberoende af anda. För let andra frånvaron af tiggare, ty på hela den väg jag genomreste såg jag icke en enda al lessa olyckliga varelser, som annars bruka befolka våra landsvägar. Vidare den ordning, höflighet och beredvillighet, som råda på gästgifvaregärdarne, der inga druckna bönder och näsvisa, penningpoc: kande hållkarlar besvära den resande. Vid en enda gästgifvaregård på hela vägen fann jag en folksamling, och vid närmare efterseende hade den bildat sig omkiing en gammal, blind gubbe, som spelade fi I och derpå ackompagnerade sin sorgliga sång om egna missöden och olyckor. Gubben var icke dalkarl, och ganska många kopparslantar lönade honom för hans möda. . Vägen till Helgebo och en sträcka genom Åbls socken var förfärlig. Uppblött genom flera dagars regn: och urgräfd genom tunga malmtransporter, tycktes den hafva sammansvurit sig med kärran för att göra färden ännu besvärligare. Här och der stodo tålmodiga dalkarlar med litet grus eller slagg på en kärra och lagade den styckevis, allt af omsorg för den blifvande kungsskjutsen. Men under tiden bade man rullat fram så godt det gick genom dalen, och nu ser man den vackra Insjön, genom hvilken Dalelfven löper med så stark ström, att sjön blott sällan och för kort tid fryser till fullkomligt, enligt hvad min skjutsbonde sade. Sedan man farit förbi Åhls kyrka, hvars yttre icke erbjuder något. särdeles ovanligt, fortsätter man ännu. en halftimma att gesomskära en bög-och jemn slätt; bestående endast af sädesåkrar, der hafren ännu står grön på sina ställen, och hastigt vid en krökning af vägen ser man framför sig den mångbesjungna Dalelfven, och påsandra sidan elfven sticker Leksands kyrka upp sin egendomliga kupol öfver den trädbekransade backen. Elfven, som bär förer med sig Siljans vatten, är i hög grad ståtlig och har en ganska respektabel bredd, der den med :god fart skyndar fram mellan höga och djupt inskurna stränder, bestående af en lös och höggul sand, som gifvit stället sitt namn. Sedan man betalat sina bropenningar, begifver man sig af ned på den smala flottbron, som förbinder de begge stränderna och kvilken har den egenheten, att det lösa stycket vid ena broändan. hvilket halas undan för att bereda. genom:

8 oktober 1860, sida 2

Thumbnail