prinsar af det engelska kungahuset; och derjemte huru högst tvetydigt det skulle förefalla att transka ädlingar af de förnämsta familjer uppträdde såsom beskyddare af förskjutna älskainnor, och det på ett sätt, i hög grad stötande och förmätet, synnerligen i en tid såsom denna, då engelska nationen måste anse det som en uppgjord öfverenskommelse med franska regeringen. Ja, till och med hans majestäts ära kunde komma att stå i en tvifvelaktig dager — visserligen högst oförtjent— till följd af några unga kavaljerers Etourderie, hvartill de blifvit förledda af den ränkfulla grefvinnan Du Barry; som hade svårt att glömma, det hennes tid var förbi. Alla dessa väl anlagda skäl gjorde intryck vå konungen. Han befallde genast sin utrikesminister att i största skyndsamhet skicka en xurir till grefve de la Luzerne och meddela wonom kungens misshag öfver hans inblanding i ett enskildt förhållande, som på intet vis rörde Frankrikes angelägenheter, samt lerjemte ett bestämdt förbud att taga ett enda steg vidare i denna sak. Samme kurir medörde ett egenhändigt bref från Ludvig XVI ill prinsen af Wales, hvari kungen uttryckte sin ledsnad öfver några opassande mått och steg, som det blifvit honom sagdt att några unga män tillåtit sig, hvilka ännu icke voro besanta med verlden och för hvilka han bad om hans kunglig höghets öfverseende, för deras ungdoms skull. Samtidigt utgick en befallug till de fyratio franska adelsmännen, hvilka det strängaste förbjödos att blanda sig i :ngelska angelägenheter, af hvad slag de vara nätte, vid straff af hans konungsliga onåd. Och den tiden var kunglig onåd detsamma som Bastiljen eller landsförvisning. Konungens godmodiga bref kom till Lonlon på aftonen, just då det tredje dagen för invexlingen hade tilländagått och saken