hagade de unga, lifliga sinnena, -Och det skulle väl vara den känbaraste skymf för England, att dess tronföljares hedersskuld betalädes af Frankrikes adel. Lotteriet drogs under allmän munterhet och man Tyckönskade hvar och en af de vintiande. Detta är säkerligen den enda gång, då eh förlust af femhundra pund blifvit ansedd som en vinst. Grefvinnan lät på en lista uppsätta ålla vinnändes namn och de som tappat, sågo med afund hutu deras lyckligare medspelare: blefvo upptecknade. Det var en vacker lista; alla de förnämsta namn sågos der förenade-— idel söner af familjer, hvilkaäs ärorika minnen hade sin rot i Frankrikes äldsta bistoria och hvilkäs adelskap öfvergick prinsens af Wales — äfven i heraldisk ära, Grefve dEstaipg var en af de vinnande; han var särdeles glad öfver-detta förträffliga infall ty hån hatade engelsmännen. Till sjöss bade hån slagit dem men: de hade en gång tagit bonom tillfånga i Ostindien och behandlat honom hbårdt och det kunde han icke förlåta dem. Hertigen afBrissac,: som var ibland dem som tappat, var lugnare och sökte att. återföra sinnena till mer, besinning. Han föreslog att man skulle göra-änpu ett försök till att förmå prinsen af Wales betala denna. skuld. ; Detta ville de vinnande till en början icke :gå in på — de-hade vunnit fättigheten att betala i stället för honom, och denta rätt ville de äfven, utan. dröjsmål. Dbe-! gagna sig afi Hertigen föreställde dem att denna häftighet lätt kunde blifva ansedd som fall utan föregående krigsförklaring; anska adeln borde dock icke församma ridderligt skick — först borde den visa fullkomlig högsinthet, genomvatt sända en vapenhörold till ;prinsen af Wales. Ian skulle anse det som en ära att få bifva den. franska adelns härold; han ville resa till England och