Aftonbladet – 5 oktober 1860, sida 2

Stadens: kyrka är icke särdeles utmärktAtill. sitt byggnadssätt. En; vacker trädplantering omger hennes; Men som mad icke är särdes les fallen för att erkänna en orts skönhet el-ler företräden i e!t eller anhat afseende, då man. ser dem uti ett envist regiväder; så ofverlemnar jag åt andra att-beskrifva Gefle, dess storhet och framtida förhoppningar, och öfvergår i stället till färden på Gefie—Dalajernvägen: Det är med en stor tillfredsställelse som man sätter sig upp. uti eu ändra klassens kupå på denna jernväg, och detta. af: många : orsaker. Förodet första är den sett verk af den nya tidens mäktigaste bäfkraft, associationsandan; för: det andra är den byggd för egna penningar och utan annat understöd af staten än; ett par låneförsträckningar, och för det tredje, är det en jernväg,. som, om icke alla tecken bedraga, kommer att Ne uti en framtid, och det. är; gudnås-så visst, icke alla jernvägar, om hvilka detta kän sägas. Oberäknadt allt detta . åker. man på den både fort och väl, isynnerhet med morgontåget klockan 8 från Gefle, hvilket, liksom det som går från Falun klockan hälf 2 eftermiddagen; egentligen är beraknadt för passagerare. Det tåg deremot, som från Falun afgår klockan half. 6 om moörgnarne, går betydligt långsammare, . uppehållet; som; det blir vid stationerna af de myckna godstransporterna, som sköla medfölja detsamma. Ty det är icke ,småsaker att forsla ned till hafvet alla Dalarnes. skogsjättar, under form af bräder och plank; och bergens innanmäte, under form af väldiga jerntackor: Om någonsin en jernväg varit nödvändig för en ort, så var det denna. Den har ännu knappast varit i gång 3:ne år, och redan har den ur intets. fann framkallat storartade ångsågar, vägar brutna genom ödemarken från bruken, hvilka, en dag färdiga, skola blifva dess bästa matare, och mycket annat deståtliga -stationsbyggnaderna och de vackra vaktarstugorna med sina planteringar icke att förglömma. Men pipan ljuder, och från dessa funideringar sätter man sig upp i vagnen; ännu en.: liten. drill, och med ett par; djupa suckar sätter eldhästen sig i gång, och det:bär utaf, först långsamt och sedan allt fortare utåt den jemna stigen, allt under det man blandas om, utaf den egendomliga skakning, som alltid. medföljer framrulländet på en jJernväg. Det är eget med detta sätt att resa. Man stiger uti, låses in som en annan vara, och föres framåt viljelös och otillräknelig som en konstitutionelmonark — och det är ministeren — det vill säga konduktören; som bär ansvaret för de möjligen inträffande äfventyren, medan: han och: den resande gemensamt få vidkäanas följderna. Att beskrifva hvad man ser är omöjligt; — liksom figurerna uti en laterna magica; skymta föremålen förbi med en hastighet, som aldrig ger ögat någon bestämd punkt att hvila på. Det var ett utmärkt vackert berg — pang! är det borta — der ilar en by förbi fönstret, och inom en minut aflöses den af en sjö, som åter lika fort ersättes utaf en skog: Hvad är det som dånar? Jaså, vi äro vid början af en bro — nej, dei äro vi redan öfver, och nu kila vi af öfver en kurv, som är lagd på en hög bank och till på köpet har en höjning af en fot på 60; — der skymtar en kyrka fram bland träden, och gömmer sig igen lika hastigt, liksom vore hon rädd för rasslet af trängen; nu skynda vi fram öfver en mosse, der vägen är lagd på faschiner — — hu! Det käns hur den gungar! — — Ja! Det är just det som gör att det alls icke är farligt! Nu saktasfarten och :vi äro framme —— — fem minuter vid Bäck! ropar konduktören, och vill man hafva någonting till Lfs, så gäller det att skynda sig. Det går rastlöst som tiden, utan hvila, oupphörligt framåt! På detta sätt bär det af genom skog och odlad bygd, öfver slätt och höjd, öfver sjö och kärr, och efter knappa 2 timmar ser man en skroflig klippa fara förbi fönstret med hvinande fart — det är den så kallade Dalaporten — nu är man således i Dalarne. Inom en halftimma är man framme vid sjön Runn, hvars höga stränder blåna uti bakgrun den, och framför sig har man Korsnäs nyanagda sågverk; man hör det raspande ljudet f sågarne och ser stora högar af virke uppstapladt på lastvagnar och nere vid stranden. Här sluta Westerdalarnes väldiga furor och sranar .sina dagar, sedan de förut gjort den forsande elfven sällskap hit ned, och kanske komma de allvarliga nordboerna att sändas långt mot söder, för att med förundran lyssna vill dess sånger och sammandragas af dess brännande sol, medan de som väggar omsluta ett stojande och passionfullt slägte, så likt det torftiga och allvarliga, som beskugsats af deras kronor i den djupa nordanskog. De sucka motsträfvigt under sågarnes skarpa tänder, . men det bjelper icke — ångan och stålet i förbund äro obevekliga: och oemotståndliga, likasom i sin ordning deras beherrskare, den af vinstbegäret eggade menniskoanden. Efter ännu en halftimma färd genom en vacker och leende natur, genombruten af olisa vattendrag, stanna vi under den stora banhallen uti kopparrökens, Falujuvelernas och Falubränvinets hem — uti Falun. Gud låte denna rök aldrig tryta! — sade Irottning Christina om kopparröken — men let säkra är,: att den vid första bekantskaoen är ingenting mindre än behaglig. Föres ställ dig, min läsare; att du bär en bundt 1yss spåtända. svafvelstickor under näsan med lig hvart du går, och det är detsamma som om du vore i Falun. Man hostar för hvarje steg man tar, liksom ville man oupphörligt nana de förutgående att stanna, och är lycsan så nyckfull, att hon sänder en liten nätt vöstdimma för att göra kopparröken sällskap, å vandrar man i ett egyptiskt mörker, hvartill äppeligen sjelfva London kan uppvisa maen. Med undantag; utaf den nordöstra silan af stadens omgifningar, der någon vetad nn RR CR dat Trlla Rd nR