Aftonbladet – 4 oktober 1860, sida 1

rade intet; hon visste att motsägelse blott gjorde grefvinnan ännu mer förbittrad, och hvad skulle egentligen denna vrede skada honom? Hvad skulle Jeanne Du Barry kunna göra prinsen af Wales? Dessa ånyo felslagna förboppningar gjorde det emellertid mer än någonsin nödvändigt för henne att icke förlänga sitt vistande i Frankrike, utan så snart som möjligt återvända till ett stilla och undangömdt lefnadssätt. Grefvinnan förmådde henne lofva att icke tänka på någon resa, förrän också bon först hade fått gifva en liten fest för henne, och med hand och maun lofvade madame Du Barry att hertigen af Orleans ej vid detta tillfälle skulle komma inom hennes dörrar, om ban också vore — storamiral af Frankrike, den odräglige husaröfversten! — Mrs Robinson måste, som sagdt är, lofva att stanna öfver denna fest. Den blef emedlertid uppskjuten ifrån den ena vetkan till. den andra. Slutligen blef den bestämd till en dag i September, och bjudningar utgingo till en ganska vidsträckt krets, deribland en mängd herrar, och mest. yngre sådana; ty gretvinnan bade föresatt sig, sade hon, att visa mrs Robinson de ridderliga, unga, franska ädlingarne, af hvilka hon hittills hade sett ganska få. En fest vid Luciennes var någonting ovanligt, isynnerhet för de unga. Allas nyfikenhet var ytterligt spänd, ochatt a llt skulle blifva bögst charmant, derom var man på förhand öfvertygad, Grefvinnans skicklighet och smak att anordna sådant och derjemte bennes glada lynne gåfvo hopp om en afton. både angenäm och fri från etikettens hårda band. Man talade om att mrs Robinson kanske skulle deklamera något — ack, det blefve ju gudomligt! Grefvinnan fick från många håll anhållan om bjudningskort, men af dessa valde:hbon blott de äldsta och högsta famijljerna. De, som hade fått afslag, kallade det derföre hånande en fest för folk med sexton anor, af en värdinna, utan aning om någon enda sådan. Likväl visste man att nära trehundra personer voro bjudna.