sin uppvakning, så visste ingen på förband något derom. Vid sådana tillfällen hade grefvinnan tillsagt sin betjening att vara beväpnåd — hon påstod ztt landsvägen ej var rätt äker. Hertigen af Orleans hade infunnitsig för att fråga huru damerna befunno sig, men bade-icke kunnat emottagas, till. följd af deras opassligbet. Mrs Robinson tyckte det ligga en oerhörd oförskämdbet i hans sätt och att han skulle vara bäst nöjd medatt icke visa sig för dem, men grefvinnan trodde honom vara föga nöjd dermed — det var ju detsamma som att förklara sig vara totalt slagen: Under denna tid voro grefve dEstaing och hertigen: af Brissac de enda som blefvo mottagnar vid Luciennes. Derutgjorde föreningsbandet emellan mrs: Robinson och den intresserariey vlada verlden,sem ej ville trö på hen: nås sjuklighet. Så snart de visade sig, blefvo då öfverhöpade med. frågor både: af herrar och damer: -Hursär det smed benne? Hvad fattas hemne? Hvem tar hon emot? Hvad sysselsätter hon sig med? Ar det sannt att hon fåtten riktig vurm för bundar? Att bon aldrig feser ttleller ens promenerar i parken-vid Luciennes, utan att eu af grefvipnans bulldoggar följer henne? Ja, det var alltsammans sannt,, sade hertigen. Hon har nu också lagt sig till en fyrbent gensdarm. — Men hvarmed fördrifver hon då tiden? — Med ati dikta, bland annat, sade mr de Brissac. — Att dikta! Nå, det var en alldeles obekant talang; säkert; blef det de sllra tickaste poer mer. Skref bon på engelska eller franska? — På båda språken och rätt nätt; han ville gifva dem ett bevis och recitera en dikt, som visserligen hade ett slagstycke med chaperonr rouge, men ändå var ganska olika med den. Och nu berättade hertigen en liten fabel på vers, som mrs Robinson skulle hafva författat, men som han sjelf kanske hade skrifvit; den hette: Vargen, hunden och räfven. Det var en gång en elak och glupsk varg, som hade :tor lust att äta upp en liten flicka och som jemt gick och lurade omkring kojan der hon bodde, för att få öfverfalla henne.