Aftonbladet – 3 oktober 1860, sida 1

2 FT OUEVO IT IE o 1133 JUO 4 för den förödmjukade prinsen.— som nu väl måste hafva blifvit en ännu oförsonligare fiende ethot hennö än någonsin: Detta var hondock alltför lättsinnig att bry sig, om-— bon hade fålt:hämna sig, och då var allt godt och väl. Mrs Robinson stog icke saken så lätt. Att hertigen hade vågatitaga ett sådant steg emot henne inom det kungliga slottets gränser och medan hon var drottningens gäst samt borde håfva varit bestyddad af! purpurns. majestät, öfvertygade henm2 om: att. denne. lidelsefu!le man skulle kunna vågar allt och: att intet var fir honom heligt; Hon: ryste fören. sådan laglösbjet — emöt en sådan fiende erkände hån. sin svårigbet att strida. Hertigen at Orleans skuile då endast hafva aktning företyrkäns rätt, och bvilken-styrka skulle väl hon förmå uppkalla till skydd: emot honom ? vDen. djuriska, svärade grefvinnan, till svar på denda frågar ja, alldeles efter orden, den djuriska styrkan: !Bäst att sätta djur emot djut, bund emot varg — sedan kommer. det an på Hvilken som biter bäst. Och nu lockade hon en af siha stora, danska hundar in i mrs: Robinsons rum och tärde det grymma djuret så välsatt det: snart följde hennes gäst öfverallt som — ja, som en trogen hund. Det kloka djuret syntes förs:å hvad man fordrade af det; aldrig vek det ifrån bennes sida hvarken natt eller: dag; det låg vid hennes fötter ioch såg på henne med. sina trofasta ögon, och då någon kom henne nära, till och med af slottets inbyggare, så lät det höra ett doft, morrande läte, som ingen menniska.gerna hör utan att vara på sin vakt. VILL Lnoiennes. Mrs Robinson blef qvar vid Luciennes; hon tog icke emot någon och antog inga bjudningar, på grund af sin svaga belsa; och visst är att den hade lidit genom all. denna själsoro. Hon beklagade sig ofta öfver en häftig plåga i bröstet. For bon någon gång till det närliggande Trianon för att göra drottningen