te RENA SS RERESEA EE SR OSSE BRA — ONISERS EIA JERKA efter det icke var något annat val. Hon ville i alla fail också vända om tll Versailles för stt herita mrs Robinson och taga? sitt eget ekipage, i stället för denna enleveringsvagn, somF vore alltför dramatiskyatt hon skulle vilja sittå i den längre? än sorå var alldeles nödvändigt, 2 tt dat Enligt hennes: befallning vände kusken och körde tillbaka till: Versailles. Grefvinnan var åter förtjusande, lekte med solfjädern och små-gniolade sanät yttraädeett och annat fint skämt till den förstummade hertigen, som bara tuggade på sinw häglat ock var alltför förbitrad att inlåtersig något ssmtal. På detta sätt kormmo de till Versailles; Då de körde igenont pörten, in på slottsgården, slog grefvin-! nan sin reskamrat lätt på armen med solfjädern öch säde leende: Monseigneur, vapenhvila och tystnad, ellers — —? — hon fullän-dade icke meningen. Hertigen bugade sig jekande och hjelpte benne uppmärksamtur vagnen, med en leende uppsyn. De blandade sigPsvärmen af mennaiskor, som uppfyllde drottnihgens salonger, utan att någon hade märkt bvaärken deras försvibnande elltr återkdmst, 88 uteslutande var allas uppmärksamhet fästat vid mrsRobinson denna dag. Då grefvinnan på hemresan till Luciennes berättade den firade skådespelerskan sitt äfvens tyr fedbertigen, söm ganska riktigt åter häde velar bortföra Henneroch denna gång tillssitt närliggande flott Monceaux der howskulle hafva varit i godt förvar, så slöt Mary Robinson sin rädderska i sina armar och kysste henne med den innerligaste tacksamhet. Utan grefvinnans sinnrika id ett oförriärkt smyga sig bakom buskarne vid gallerporten, insvept i en lika mantij med den flyende Harriet, och att springa upp i vagnen, i stället för henne, hade Mary Robinson varit förlorad och iprinougshänder, Hon ryste då grefvionan talade vom denna fara, men följande ögonblick omåste hön bjertligt le; då madame Du Barry ldrade hertigens besvärande förlägenhet vid upptäckten, och då hon talade om den all varsamma straffpredikan som hon hade hållit