Aftonbladet – 2 oktober 1860, sida 1

gallerporten. Hon, bereder sig på att fly ifrån det hem; hvilket bar upptagit den värnlösa; hon säger det ett ömt lefväl! Hon tar afsked af sina blommor, säger: gråtande lefven väll till sina fosterföräldrar, för hvilkas väl hon uppsänder en innerlig bön och anropar knäböjande himlen om deras förlåtelse. Man hör: en: vagn komma: rullande. Hon ryser vid det afgörande ögonblicket, men hennes beslut står dock fast. Nu ser man vagnen stanna utanför den öppna gallerporten, som : leder ut till allen, hvilken sträcker sig långt bort i fjerran. Det är en verklig vagn, med verkliga, kra:tfulla hästar — en sådan der vagn, som man begagnar till flykt, med gardiner för fönsterna och utan vapensköld eller livrå. . Vagosdörren står öppen, hennes älskade väntar — hon springer upp, kastar af.sig halmhatten, som klädde henne så väl, insveper sig, lik en nunna, isin mantilj; som hon kastar öfver hufvudet; och ilar bortåt gallerporten; man ser henne ett ögonblick försvinna bakom några buskar vid parkens. bugtande gåvgstigar, man bäfvar för att hon skall blifva hindrad, men i detsamma kommer hon åter fram alldeles invid. porten, springer hastigt upp i vagnen, dörren låses tull med ett doft slag — hon är räddad! Vagnen ilar bort i flygande fart, man bör da rullande hjulen och klatschen af piskan; med klappande hjerta följer man de flyende igenom den långa alldn och skickar sina välönskningar med dem på vägen — nu äro de vid en krökning i alln, de försvinna i ett moln af damm. I detta ögonblick, efter denna verkligt gripande paus, som förträffligt fylles af den bortilande vagnen, störta fosterföräldra ne in och se den försvinna — de hafva förlorat . Harriet, som de dock älskade så högt; blott bennes hatt är qvar, uch den påminner dem, så lifligt om hennes älskliga bild; de sakna, de förlåta, de skynda ut för att upphinna och välsigna henne,