Aftonbladet – 2 oktober 1860, sida 1

välmående familjs boning. Det kan ej vara nödvändigt att omständligt redogöra för styckets innehåll; det torde vara hog att underrätta läsaren att pjesen var en af dessa obetydliga. vanliga komedier: en vacker, ung engelsk flicka älskar en förträfflig, ung fransman, men hennes hårdhjertade, franska fosterföräldrar vilja tvinga henne att gifta sig med en gammal, afskyvärd narr. Igenom en hel räcka af scener plågas bon, tilldess hon slutligen är nära förtviflad; hennes älskare föreslår henne då att fly, såsom enda rädd: ningsmedlet: — notarien och den afskydde brudgummen väntas hvart ögonblick, fosterföräldrarne äfvenså, hon strider länge med sig sjelf — slutligen segrar kärleken, och hon flyr. Föräldrarne hafva fått veta de älskades plan; de komma för att hindra dem, men hon är redan borta, de finna hennes lilla halmbatt, som hon tappat, blifva rörda, besluta att förlåta allt och skynda ut för att upphinna de flyende och gifva sitt samtycke till deras förening — hvarefter förhänget faller. Det tarfliga innehållet till trots, intresserade pjesen dock alla i utomordentlgt hög grad. Mrs Robinson spelade den faderoch moderlösa engelskan Harriet, hvilken blifvit förd till Frankrike och uppehåller sig hos några gamla, fördomsfulla slägtingar. Hon spelade med en natur och enkelhet, som nästan rörde åskådarne till tårar. Hennes talang som skådespelerska steg med hvarje scen; striden mellan hennes kärlek och pligt var hänförande, och då kärleken slutligen segrar, kunde man ej tänka sig något älskligare än henncs. hängifvelse i denna känsla. Hennes sista scen gjorde ett djupt intryck, men dertill bidrog säkerligen mycket den vackra och storartade anordningen. Älskaren har gått för att göra de sista förberedelserna till flykten, såsom det är öfverenskommet; han skall vänta henne i vagnen, som om några ögonblick skall bålla utanför