Aftonbladet – 2 oktober 1860, sida 1

talrik publik ej det minsta skulle besvära mrs Robinson, hade gifvit sin tillåtelse i ganska vidsträcktskala. Alla, som möjligen hade tillträde till de kungliga festerna, promenerade redan en timma före spektaklets början i parken vid Versailles, men framåt kolonnaden, der åskådarnes platser. och teatern voro anordnade, vågade sig ingen. Allas förväntan var stegrad till det högsta — mrs Robinsons namn var på allas läppar; man visste att hennes spel och diktion voro himmelsvidt skilda från det franska -maneret, men man kunde icke rätt föreställa sig att en skådespelare kunde följa någon annan regel än den enda, som fransmännen sjelfva fått i arf och som de vördade såsom--den-enda ofelbara. Det kan vara likgiltigt att veta, hvilka som voro närvarande vid denna fest, hvem som satt närmast drottningen, eller som hade den praktfullaste toiletten. Vi skola söka oss en plats, der man kan se någorlunda väl, till exempel vid ena sidan, alldeles bakom grefvinnan Du Barry, som hade satt sig längst bort på en stolrad, så att hon hade full frihet att gå och komma, när hon behagade byta plats, ty hon var till bälften. gömd bakom en sior rosenbuske, en del af den lefvande vägg utaf blommande träd och växter, hvarmed man inhägnat den obetäckta delen af åsnådarnes plats, som låg utanför kolonnaden, der drottningen och de förnämsta hade tagit plats. Teatern tog sig väl ut. Den var i-verkligheten, hvad som svirligen låter sig rätt framställas igenom kulisser — den var en blomsterpark utanför en prydlig landtegendom; i bakgrunden syntes en verklig gallerport af jern, som instängde parken, och bortom den sträckte sig den långa all, som leder från Versailles till Marly. Stycket gafs vid ljus .dag; alltså rådde: den fallkomligaste itlusion. Den bade ju verklighetea till grund; man befann sig på landet i Frankrike, utarför en