riet, fick monsieur de Brissac emellertid veta att pjesen skulle gifvas i fria luften ; en teater skulle nemligen anordnas strax utanför kolonnaden, till stor del af växter från orangeriet, och der skulle stycket utföras till följd af den starka sommarvärmen. Detta var nu godt och väl, men hur skulle hon dessutom få veta skådespelets innehåll? Grefvinnan botade med sin onåd, om han icke kunde gifva henne upplysning härom dagen före den, då spektaklet skulle gifvas. Hertigen af Brissac måste lyda. Han mutade en garderobsbetjent att långt förut gömma honom i en obemärkt vrå på hofteatern i Versailles, der generalrepetitionen skulle hållas, och på detta vis blef han, efter flera timmars väntan, slutligen vittne till uppförandet. Han led emellertid en verklig tortyr; ty för att ej blifva upptäckt, måste han hela tiden förblifva i den mest obeqväma ställning, då han annars skulie blifvit en orsak till betjentens afskedande eller kanske fängslande. Allt ville bertigen emellertid underkasta sig för att tjeva grefvinnan. Hon blef utomordentligt glad, då hon fick veta styckets sammanbang, men sade intet om sina skäl till denna nyfikenhet, hvilken hade satt hertigen i så stor förlägenhet. Blott då han beklagade sig öfver att han var liksom rådbråkad till följd af den obeqväma ställning, som han så länge hade måst bibehålla, sade hon leende att han nog skulle få ersättning derför; han vore i alla fall icke den roug, som skulle komma att lida mest för detta stycke, det trodde hon sig med sgäkerhet kunna lofva honom, På eftermiddagen följande dag ilade en massa ekipager till Versailles i långa:rader. Hela den förnäma verlden bade böntallit hos drottningen, att få vara närvarande vid denna föreställning, och Marie Antoinette, som gerna ville skaffa alla glädje, och som visste atten