Aftonbladet – 2 oktober 1860, sida 1

VIL. Skådespelerskan. Det hade länge varit drottningens och prinsessan Lamballes högsta onskan att få se mrs Robinson uppträda i någon rol. Hon varäfven villig dertill, men svårigheten låg uti att få en pies, der hennes engelska brytning ej skulle verka förstörande. Den tiden var det ett mod att hofvets herrar och damer — ja, till och med medlemmarne af kungliga familjen uppträdde i småstycken, som blefvo uppförda inför en förtroligare krets, på en liten teater i Trianon. Man kunde emellertid nu icke finna något passande stycke, hur ifrigt man äfven sökte derefter. Hertigen af Orleans hörde talas om denna förlägenhet, och för att göra mrs Robinsons uppträdande möjligt samt uppfylla drottrningens önskan, erbjöd han att låta sin handsekreterare omarbeta eller skrifva ett stycke, lämpadt för tillfället. Detta anbud blef tacksamt mottaget, monsieur Laclos greps verket genast an,och styckets innehåll hölls mycket bemligt, på det att hela nöjet skulle blifva en öfverraskning för alla. Rolerna blefvo utdelade och alla medspelande, till och med mrs Robingon hade måst gifva sitt hedersord att ej förråda det minsta af pjesen, den sednare icke ens för grefvinnan Du Barry, hos hvilken hon då för tiden vistades. Grefvinnan fick sina betänkligheter häröfver, då hon hörde att hertigen af Orleans var med i intrigen, och då hon, äfven med försäkran om obrottslig tystnad, ej kunde förmå sin vän att bryta sitt löfte, så vände ihon sig till hertigen af Brissac och gaf hoinom i uppdrag att skaffa henne pjesen till genomläsning. Men det fanns ej ett enda (exemplar af denna hemlighetsfulla komedi, utom det som suffören hade i sina händer, och monsieur Laclos var sjelf sufflör. Af en I person, som tillhörde betjeningen vid orange