Aftonbladet – 1 oktober 1860, sida 2

tacksam kände: hon sig ej emot hertigen af Brissac, som hade hållit sitt löfte till grefvinnan Du Barry och vakat öfver hennes väl som en verklig vän! Det var oundvikligt att de skulle blifva observerade, då de kommo närmare slottet. Man hade redan saknat mrs Robinson och kunde ej fatta orsaken till hennes hastiga försvinnånde. Då hon nu kom) buren i portehäs aftvenne hertigar — hertigen af Örleans,som på hela dagen icke varit synlig vid Versailles, och hertigen af Brissac, som var den ene af bennes beskyddare mot regentens sonsön — så blef det en gifven följd, att man hade mångfaldiga gissningar. Mr de Brissac berättade, att bans kunglig böghet och han sjelf bade mött deras herrskarinna och jagat bort hennes bärare för att sjefva få den lyckan att vara hennes slafvar, men som de voro ovana vid detta arbete, hade det gått något långsamt. Mrs Robinson log och täckade sina båda högalakejer för deras ovanliga, smickrande uppmärksamhet för henne. Monsieur de Brissac var vid ett lysande humör, men hertigen af Orleans lyckades ej fullkomligt att dölja sitt däliga lynne och aflägsnade sig tidigare än han brukade. Prinsessan de Lamballe höll sedan i enrum förhör med mrs Robinson, en hade hen erfarit huru det egentligen bängde tillsammans med! detta underliga upptåg, så förstod hon att tiga, ty detta äfventyr kom aldrig. rätt till hofvets kunskap, och hertigen åf Orleans slapp undan med den förödmjukelsen han måste taga emot, som tväbgen portöhäsbärare. All denna obehagliga och ihärdiga förföljelse gjorde mrs Robinson nästan trött vid Frankrike; ehuru behagligt och smickrande vistandet annars der skulle hafva varit för benne. Hon HKade dessutom andra skäl att återfalla i den melankoli, som i grunden hade beherrskat henne alltsedan prisen af Wales blef likgiltig för henne. Sheridan skref ofta, och äfven från sina andra vänner hade hon bref -— alla vöro ehiga derom, att hennes bortvaro leminat en eh stor tomhet och saknad både inom