Aftonbladet – 1 oktober 1860, sida 2

ttelser; tvärtom, hån hade också tyckt sig höra samma rop om hjelp, hade äfven följt ljudet och på detta vis kommit till stället, ledd af samma menniskovänliga afsigt som hans kongl. höghet. Nu var emedlertid faran förbi, och de borde söka att komma bort ifrån denna röfvarekula; menade han. Men huru skulle detta tillgå? Gräs och gångar voro allt för fuktiga att beträda med sidenskor — detta skulle vara att sätfå mrs Robinsons lif i fåra. Om: man skulle skicka efter andra bärare — — meny de bade ju ingen att skicka! Den uppskrämda damen torde väl knappast förmå sig till att stanna ensam qvar med den ene, om den andre skulle gå efter hjelp, och dessutom kunde det ej annat än väcka uppseende om festens drottning uteblefve sålänge, de kunde bereda sig på att halfva hofvet gick ut för att söka efter henne, och hvad skulle man tänka om hon återfunnes så långt. ifrån vägen? Det vore allra bäst om de-tre blefve ense ora att denna sak allsinte kotbriö till andras kunskap. Det var: hertigen straxt med om —Jä, men för att detta skulle blifva möjligt, var intet annat pårti att taga, än attsde måste bjelpa sig sjelfva så -godt de kinide. Mr de Brissac visste ingen annan utväg, än att de båda herrarne finge taga saken på den muntra gbidan och agera portörer åt mrs Robinson. Hertigen af Orleans var mäkta besvärad öfver detta förslag, men-hän kände att han måste köpa de andras tystnad — och det var verkhgen intet annat medel. Således, raskt till verket! Hertigen af Brissac grep tag i stängerna bakom portchäsen och lemnade vördhadsfullt de frästa åt Prinsen af blodet. Mis Robinson satte sig rätt, och derpå anfräde de Högättade bärarne den kortaste och minst bemärkta vägen till slottet. PortcHäsen kom if i en hvärken jemn, elier säker gång till följd af de ovana bärarnes okunnighet om att stiga med rätta foten, men hvad gjörde det? Andäktigt! knäppte nits Robibsoh ilop sitra händer Gud hade ju synbarligen frälst henhei det förfärligaste öponblick bön Hågonsin upplefvat. Huru