Aftonbladet – 1 oktober 1860, sida 1

MV yGRNTIKAE 5 :BUSTIILIE . SRA D Tange oc a FATANRa när nationalkänslan ovilkorligt söker sig ett uttryck, då antaga de. yttre manifestationerna deraf så lätt en storartad prägel; då behöfvas icke många och långa förberedelser och stora omkostnader, för att framkalla folkfester af ädel och upplyftande art. SR Vi började redan i lördags beskrifningen öfver dagens: firande; genom att redogöra för de högtidligheter, som egde rum vid middagstiden. Vi komplettera nu denna redogörelse och lemna derefter en beskrifning. öfver de särskildta momenterna i festen på aftonen, så ful!ständig som utrymmet. för dagen det medgifver. Riksständens fest. ; Till hvad vi förut härom meddelat böra vi lägga, att riksståndens, ledamöter under processionen från rikets ständers hus: till riddarhuset, blottade sina hufvuden då de passerade Gustaf Wasas staty. z Det minnestal, som grefve Erik Sparre höll inför rikets ständer, var af följande lydelse: I Stora mäns minne utgör icke den minst dyrbara arfvedelen för det folk, inom hvars sköte de lefvat och verkat. Genom seklerna följer ettsådant minne, edände, lifvande, manande,,; nationen , under alla dess pröfningar, alla dess framgångar, hela dess utveckling, Svenska folket, fattigt i många andra hänöseenden, är dock rikt på. dessa minnen. Men bland : dem alla framstår företrädesvis ett, öfverglänsande alla de öfriga, liksom densena stjernan öfvergår den andra i klarhet. Det ges ett namn, vid hvars blotta uttalande en ( känsla af glädje, af stolthet, af tacksamhet, elektriskt genrombäfvar hvarje svenskt hjerta, emedan man i dötta namn finner förenade de spridda strälarne a befriarens, reformatorns; samhällsgrundläggarens odödYäga förtjenster; och detta namn är Gustaf Wasa! I vår omvexlingsrika historia finnas flera skiften, då miss-sämjan, splitet och modlösheten, stundom äfven förräderiet, fört riket till. branten af en Wndergång, hvarifrån endast försynens. allvisa rådslag kunnat antyda vägen till räddning. Bland dessa tidpunkter framstår dystrast, mest fasansfull.den, då Sverge, efter att nära halftannat århundrade hafva samlefvat i ett slags förening med: sina närmaste stamförvandter,: befann sig i ett tillstånd af fullkomlig vanmakt, då landets Adlaste blod flöt i strömmar, icke i strid, men för bödelns bila, då främmande förtryckare sögo landets märg; kufvade dess söner, våldförde dess döttrar, då med ett ord förtviflans natt tycktes hafva lägrat sig öfver Norden. röd Mer än en gång hade män af mod och fosterlandskärlek framträdt och bjudit tyranniet spetsen, men alltid förgäfves. Engelbrekt och Sturarne hade offrat lifvet för befrielseverket; och våldet, hatet, egennyttan hade med hvarje kufvadt motstånd vunnit mera kraft, slagit djupare rötter. Varnadt, afskräckt af motgångarne, började folket misströsta; och fosterlandsvännen måste frukta, att slafvens un dergifvenhet skulle undantränga den sjelfständighetskänsla hos nationen, som ensam utgör frihetens värn, och hvarigenom sålunda omintetgjordes sjelfva möjligheten af räddning. Det var på denna tid som, för att begagna häfdatecknarens ord, irrande i Dalarnes skogar, flyktig för tyrannens tjenare, farbetande -hos bönderna, ja gad af sina förföljare, den unge ädling af försynen uppebhölls, hvars stora själ redan då tänkte fäderneslandets räddning och genom Gud och Sveriges Allmoge verkställde den. Det skulle innebära ett förbiseende af hvarje svensk mans, icke genom studier, icke ens i skolan, men på moderns knä, ur dess mun hemtade kännedom om de märkvärdigaste företeelserna i vår historia, att här upprepa, huru Gustaf Wasa, härstammande från en gammal svensk ätt, som i tvenne århundraden gifvit medlemmar åt rikets råd, redan i barndomen med oro bemärkt af en bland de främmande konungarne, samt, nyss inträdd i myndighetsåldern, redan känd som segervinnare, efter att mot tro och lofven hafva blifvit förd som fånge till Danmark, genom försynens nåd återgafs åt fädernesländet, för att efter outsägliga svårigheter uppträda till dess försvar. Ladan vid Rankhyttan, hvari han tröskat, likasom den vid Isala, byggnaden vid Ornäs, der genom en svensk qvinnas rådighet hans lif frälstes, likasom i Utmeland, der hans minne i dag firas; det, ställe i skogen vid Marnäs, der han, likasom på Åsby, flera dagar gömdes undan förföljarne; de platser i Mora, Rättvik och Norrala, der han talade till allmogen, ja; denna ort, rikets hufvudstad, hvilken han, såsom nästan alla öfriga landets borgar, måste med vapen rycka ur fiendens händer, bära till efterverlden alltför talande vittnesbörd om hans underbara skickelse och-hans bragder, likasom hvarje särskild händelse i det långa befrielsekriget, från dess början vid Kopparberget och Brunbäcks färja, till intåget i Stockholm, år med alltför oförgätliga drag inristad i svenska hjertan för att ens behöfva antydas.: Ändamålet med denna dags högtidlighållande är heller icke att uppräkna Gustaf Wasas lysande bedrifter, utan att till försynen hembära vår tacksamhet för den nåd, hvarigenom han, sjelf räddad undan fienderna, stående nära epsam på en jord, fuktad af nästan alla dess ädlaste söners, af tyrannen i sådan afsigt utgjutna blod, utan tillgångar, utan vapen, utan armå, i striden med en konung öfver tre riken, som, befryndad med Europas mäktigaste furstehus, bjöd öfver ordnade härskaror och flottor, lyckades att med biträde af sammanrafsade hopar vrida Sverges sprira ur denna hand och bortdrifva icke allenast hans trupper, utan hans inhemska anhängare från fäderneslandet, som, med undantag af Carl Knutssons korta regering, för första gången efter 126 år i honom erhöll en svensk konung. Detta var den första akten af Gustafs bragdrika bana, men icke den svåraste, måhända icke heller den, för hvilken vi hos honom häfda i den största tasksamhetsskuld. Redan flera sånger hade Sverge, af åtskilliga af dess utmärktare nän rensadt från utländska fiender, misslyckats i örsöken att ordna det inre samhället, der den ursamla striden mellan landskaperna eller stammarne emnat rum för en ännu vådligare mellan ätterna. Sverges medeltid, mindre lysande än det öfriga Euopas, erbjuder fullt ut lika många exempel, som anIra länders, på vilda, blodiga strider, otyglade pasioner, individens trots emot en ännu icke ens ersäd, mindre organiserad samhällsmakt, hvilken tundom, under formen af tyranni, ehuru förgäfves, ökte atti blod dränka motständet. Att ordna detta ;aos, att med kraft bekämpa inhemska fiender, af vilka några varit hans medhjelpare vid utdrifvandet f de utländska, det blef nu Gustafs uppgift, svårare den mån listen och makten, förenade under kyrans täckmantel, i religionens namn och till dess örmenta försvar utvecklade de rika tillgångar på emväl verldsliga medel, som stodo dem till buds. )mgifven och stundom nära förträngd af sådana finder, förrädiskt sviken af förmenta vänner, sjelf nnu icke fotfast i ett land, plundradt och härjadt f utländska förtryckare, som innehade icke ovigtiga lelar deraf, på alla sidor hotad af uppror, anfallen f sjelfva -Dalarnes folk, som först räckte honom anden vid befrielseverket, måste han genast börja n öppen kamp mot kyrkans öfvervälde, och med ett nod, som växte med hvarje ny fara och, drifvet af notståndets häftighet, utvecklade sig djerfvare än an måhända från början tänkte, i första: ögonlicket af sitt nyskapade välde, med dess ringa makt, asta sig öfver kyrkan att krossa henne genom — eformationen. Under det till samhällsupplösning gränsande sjelfsåld, som utgjorde unionstidens utmärkande skaupne, då de storas myndighet och en nyss till modtande Inna fallkgilia mmm åra Ro RR