Aftonbladet – 28 september 1860, sida 1

sande mrs Rohinson, och hennes lof höjdes ljudeligt såväl af dem, hvilka sett henne, som af alla dem, hvilka troligen aldrig skulle få se henne. Den som först lyckades göra mrs Robinsons bekantskap var grefvinnan Du Barry, kanske den mest oförfärade och förslagna qvinna i hela Frankrike. Hon hade, som man vet, varit den lefnadströtte Ludvig XV:s. sista älskarinna och hade förstått att bevara gin stora; rikedom och sitt anseende äfven seden. .konungen var död; men anseende är stundom något helt annat än akiing. å Innan jag kom till Paris, var det alldeles öförklarligt för mig, såsom född och uppfostrad i Köpenhamn, huru fransmännen kunde finna sig i det: fruntimmersvälde, som deras kungars älskarinnor i mer och mindre rad utöfvade under årbundraden. Då jag kom till Paris blef dock allt detta mig tydligt. Ända ifrån Frans I, den ridderlige; till Ludvig XV, den högtälskade,, hade alla franska kungar och framför alla andra, de tvenne utmärktaste deribland, Henric IV, folkets fader, och Ludvig XIV, den storeb, vant fransmännen att betrakta de kungliga älskarinnorna såsom oskiljaktiga från konungamakten. : Det franska galanteri, som alla fransmän ursäktade, om än icke försvarade, blef sålunda hylladt af konungarne: sjelfva. Så hade det fortgått det ena århundradet efter det andra, Den franska nationen är praktisk; den tar emot förhållandena sådana de äro och söker att förlika sig med dem samt ätt draga den största möjliga vinst för sig at dem. Ifrån de högsta hofoch statsmän ned till de ringaste borgare ansågo alla de mäktiga favoriterna som ett oundvikligt ondt och som det således tjenade till. intet att sätta sig upp emot. Och dåkonnngarne alltid : bemötte dessa sköna damer med den utsöktaste artig: het, hvarpå isynnerhet Ludvig XIV, oaktadt sin stora egoism och bristande grännlagenhet; gaf ett lysande exempel, så blef deten naturlig följd att hofvetis herrar och damer visade dem detsamma, hurudan än deras per