Aftonbladet – 27 september 1860, sida 1

emellertid derifrån och lyckades: öfvertal henne att behålla den, för att kunna företaga en resa, som var benne nödvändig. Hon kunde nemligen icke uthärda att stanna i London, utan var fast beslutad att lemna sin plats vid teatern, åtminstone för någon tid, och att resa bort från England, der allt påminde henne om hennes olycka. Men i och med detsamma hon lemnade scenen, var hon också beröfvad hvarje medel till utkomst, då hon ickecegde någonting sjelf. Den kloke. vännens råd segrade öfver hennes: sårade känsla, och hon: lemnade honom vexeln. Det var dock förgäfves som han vände sig till prinsens kassör — ja, till prinsen sjelf för att få den betald. Den gamla penningbristen hade växt med den nya herrskarinnan; prinsen nekade till en: början att genast betala — hon finge, vänta till ett lämpligare tillfälle, — det brådskade ju ej så mycket. Sheridan måste nu förmedelst lån göra utväg för mrs Robinson, och sedan hon hade tagit afsked — ett smärtsamt afsked — af sina närmaste vänner, flydde den tjusande konstnärinnan från sitt fädernesland, vid hvilket hon dock var fästad med lif och själ — från sin konst, som var henne så dyrbar, och från sina många vänner, som älskade och beundrade henne, samt landsteg en töcknig och stormig vårqväll i Calais. s Den skildring, bon i sina memoifer gör af denna del utaf sitt lif och om sitt plågade bjertas qval, är enkel och rörande, Hon uppbörde aldrig att älska prinsen af Wales. Sheridan behöll vexeln för att få den betald — vid lägligt tilifälle, som det hette; det var dock förgäfves som han infann sig med prinsens egenhändiga förbindelse och skildrade den förlägenhet, hvari mrs Robinson befann sig. Penningar kommo nog, men aldrig för att betala denna hedersskuld. Det märktes snart att prinsen alldeles hade glömt, det hon