Aftonbladet – 26 september 1860, sida 1

något motsvarande qvinligt epitet. Och om men betraktar porträtterna, som finnas af den tidens beanx, så kan man icke gerna undgå den tanken att de väl likna hvarandra i ett.samfäldt uttryck af djerfbet och öfvermod, men satt föröfrigt hvar och en var en indivi, dualitet för sig samt att man hos dem ej finner nögot af det dussinaktiga, som utmirker nutidens lejon och hvilket tyder på att den benämningen ligger mer i kläderna än i deras personlighet. Min sanningskärlek tvingar mig siga, att det var en man, som gjorde mi uppmärksam på detta förhållande, hvilket jag knappt sjelf skulle hafva kommit att tänka på. Men jag tror nog att min vän hade rätt i denna anmärkning. Det var ej allenast prinsens umgängeskrets och vänner, som visade Mary Robinson aktning till trots för allt hvad som med skäl. kunde anmärkas emot detta förhållande. De högsta jinomsamhället voro likasom ense i att blunda derför och att i henne endast se den utmärkta konstnären, den älskvärda qvinnan, Drottningen emottog mistriss Robinson med största vänlighet och vid de lysande hboffesterna i Saint-James och Windsor saknades hon aldrig; hoftidningen nämnde henne alltid följande dag såsom en af de damer hvilka vunnit den största uppmärksamhet och beundran. Man skulle kunnat tro att hennes lycka varit säker och betryggad. Prinsen af Wales var en stor slösare. Han hade nyligen ombyggt både Carltonhouse och slottet i Brighton och användt ofantliga summor på dessa företag; men så hade man också alärig förr sett så mycken prakt, så många dyrbarheter samlade på ett ställe. Alla sällävnta saker från olika kinder i hela vida verlden, som man annars blott får skåda i enskilåta exemplar eller träffar på undangömda i musåer, voro härstädes hvardagliga föremål