Aftonbladet – 26 september 1860, sida 1

på hans slott vid Brighton. Detta förbål dande var helt offentligt; bon. emottog alla prinsens vänner, och prinsen af Wales såg en ntmärkt umgängeskrets hos sig. De tvenne stora ministrarne Fox och Pitt. Sheridan och en hel mängd andra statsmän och snillen, samt de mest utmärkta medlemmar af parlamentet sågos der ofta. Mei naturligtvis derjemte äfven alla den tidens förnäma. och rika unga män, som voro på modet, de så kallade Beaux, till exempel Beau-Bedford, BeauDerby, Beau-Buckingbam och hvad de hette -IIt — icke heller förglömmande Beau-Brummell, som, i många år behersskade den engelska, moderna verlden och Englands aristokrati, till hvilken ban dock icke sjelf hörde, och detta blott genom sin oefterbärmliga skicklighet att knyta en hvit halsduk. Det är så äkta engelskt! I allmänhet fordrades dock en hel mängd företrädev för att vara en beau. Yttre skönbet var det ringaste deraf, ja, den kunde till och med rentaf undvaras, huru otroligt det också torde låta; deremot voro ett vackert och förnämt sätt, en fullkomlig dlegance oundgängligen nödvändiga. En beau måste enligt regeln alltid vara förnäm, derjemte rik och framför allt utmärkt i ett eller annat fall, om också blott uti att knyta halsduken; men i detta fall var det alldeles nödvändigt att hän, som Brummell, icke lät sig öfverträffas eller ens uppnås af någon annan i deana konst. Den dåvarande glada verlden kände icke till nutidens lejon,, och den kunde ej hafva den ringaste aning om att det en dag skulle finnas förvildade varelser, som bur naran af lejoninnor,. Dessa från rofJjoren lånade benämningar för en viss art af jemte ev längt epakäre tic not v öjde sig med aut vara mbeaun, och ej hade!