Aftonbladet – 26 september 1860, sida 1

själsadel och blygsamhet, att bön måste före: falla hvar och en som ett väsende af ädlare natur än vi andra, jordiska varelser. Hennes bjerta var varmt och känsligt, och det är intet tvifvel om, att hon älskade prinsen af Wales ömt och uppriktigt för hans egen skull en lycka, gom kanske sällan nog furstar kunna j glädja sig öfver. I de intagande memoirer, hon efterlemnat, tecknar hon honom i så vackra färger, oaktadt de många oförrätter emot henne, hvartill. ban gjort sig skyldig, att hennes in nerliga kärlek framiyser i hvarenda rad, äfven der hon icke nämner den. Och med hvilken okonstlai enkelhet talar hon ej. ofta om sin känsla för honom eller utbrister i en slagan, som man måste inse kommer från djupet af enskön själl Men al! I sanna kärlek förmådde dock icke i att fängsla den prinsen. I det hb ir det besynnertigt att så få män gifras, sora förstå at fullt rdera en qvinnas rätta kärlek, medan det 4 deremot gifves så m nga, hvilka låta bedåra sig af det falska skenet deraf och ihärdigt hålla sig fast vid det. Mary Robinson var skådespelerska vid DruryLanes teater, hvars direktör den bekante, s nilrike författaren Sheridan den tiden var. Hon hade tidigt blifvit gift med en man af föga värde, som icke vårdade sig det minsta om henne, och som det synes, var ej heller han bemärkt af någon. Hon var engelsmännens afgud på scenen; hennes hänförande spel förmådde lifva deras tröga sinne, och teatern j genljöd at bifalisrop då hon framträdde i hela slansen af ungdom, behag och skönhet, för att tolka än de varmaste känslor, eller det istorartadt sublima, än det finaste skämt eller det gripande tragiska. Då prinsen at Wales hade vunnit hennes hjerta, lemnade hon isitt barnlösa hem och bodde i Carlo: ikouse, hans palats i London, eller ocks