Aftonbladet – 26 september 1860, sida 1

han en dugtig kung — detsamma skulle nog äfven blifva händelsen med prinsen af Wales, när han en gång — gifve Gud sent nog! — blefve konung Georg IV. Shakespeare hade förvärfvat tronföljarens dårskaper ett slags anseende; han hade förlänat dem ett poetiskt skimmer, till gagn och glädje för alla tygellösa prinsar i kristenheten; icke blott 1 England, nej i alla länder, har man ända intill våra dagar på alla teatrar gifvit scener ur Henric V:s ungdom, såsom något, hvilket föll sig ganska naturligt och ej kunde vara på annat sätt. Prinsen af Wales hade stått i ett ömt fö Jande till åtskilliga fruntimmer, ja man nämnde ett så stort antal, att hans ombytlighet borde vara både bevisad och alskräckande för vårt kön. Man visste äfven att med en af dessa damer — Misstriss Fitz-Herbert hade han varit gift — naturligtvis i hemlighet — och att han åter låtit skilja sig från henne på ett temligen brutalt sätt. Det är dock någonting karakteristiskt för 088, fruntimmer, att hvar och en tror, det hon framför alla andra äri stånd till ait föra en syndare på den rätta vägen. Prinsen hade nu med vanlig häftighet fattat kärlek till Mary Robinson. Det är icke möjligt att tänka sig någon mera intagande varelse än hvad hon var. Hon var så vacker, av hennes iökta enselska fögring till och med öfverträfia e alla de tjusande porträtter af skönheter från Carl II:s id, hvilka a en af de kungliga salarne, som äfven ;erföre kallas the room of the bevuties, och hvilka äro verldsberömda. Hennes hår var st, ögonen af den renaste blå färg, hyn iändande hvit och växten som en sylfide. Med denna skönhet förenade hon ett hehag, som till och med gjorde henne beundrad af ella fruntimmer; i hela hennes personlighet låg så mycken Gvinlighet, en så hög grad af