Wilbelm v. Braun. Ännu en kämpe, som blef ryckt ur striden, en trofast kämpe, trofast son af tiden, och trofast sina vänner, som sin sak! En orädd fäktare med lätta vaper, i förpostkedjan helst! det var hans smak och hans metod i krigar-vetenskapen. Den högre konsten uti polemiken, att föra massor i kalabaliken, att lägga minor och att vara fin, den lät han andra öfva och begripa; sjelf gick han framåt blott, med hurtig. min och dubbla hagelskott i refflad pipa. En skämtare,! — så hette han beständigt, — som leker endast, fastän qvickt, behändigt, som jollrar mod, som klär i stål sin sång på raljeri i dag; i morgon åter helt menlöst, ingen dödlig till förfång, på Bacchi thyrs han pojken rida låter. Han var en skämtare; det goda skrattet, den öppna glädjen och det skälmska sprattet. det var hans sång, hans väsens naturel; och när han först lät denna lifsfröjd skalle, uti en tid af skaldepjunk och gnäll, vi klappade deråt vårt bravol alla. Ven hur man skeft en skaldesjäl bedömmer, hur man vet litet om hvad hjertat gömmer och om det lif, som rör sig innanför! Mar ser det yttre, icke hvad det skyler, tar blott kostymen och. dess tillbehör och gör på fri hand sedan — hvad kalkyler! Här, hvad man såg, var tummel, lek och drufva. men verlden kände ej att malmrik grufva af manligt allvar under skorpan Jåg, att, när han sjöng som muntrast i crescendo, ban qväfde då ett vemod i sin sång; och derför sjöng han utan återvändo. Här, hvad man såg, vär lätta löjens hvimme!, hbalfnakna nymfer under öppen himmel, halfdruckna fauner, som med jollrets röst dig manade till vild, bachantisk yra, men icke detta sår i sångarns bröst, som helst han dolde för oss med sin lyra. Man skattade hans glädje efter raset och hans bedrift blott efter tömda glaset, men det skall sägas på hans döda mull: han var en man med hjerta mer, än mången, en man med heder af gediget gull! och tanken ofta bättre var än sången. Han gerna spelade med gycklets tunga, :en ej så sällan hördes ock han sjunga en högsinnt bitterhet, en ädel harm; då var det icke orden blott och frasen, men öfvertygelse i modig barm, och ljungeld, ej blott dån, uti extasen. Jag kände dig, ej blott i sångar-runden, i lifvets stoj, men i den tysta stunden, när för din själ förlåten bort du drog; då, Wilhelm Braun! hvad då jag såg derinne, var lagom rosenrödt, men skugga nog, och jag förstod dig, veka kämpasinne! Ej mer ditt öga dessa milda blickar utöfver verldens flärd och dårskap skickar, och på din bleka läpp satirn är stum, men hvad du var, vi minnas, dina vänner, en frihetens soldat i hvarje tum, och hvad du sjöng, sjöng godt, — ett folk det känner. Och Svea, denna stolta hjeltars amma, — man säger oss hon fostrar än desamma, — skall märka det, (hur stor en stab hon har). att efter denna glada löjtnantssjälen en plats står tom, fast här det snillet var, som riddarns sporrar bar, och icke me