med all den djupare tankekraft och stilistiska skicklighet de möjligen ega, dock sällan förmå att tillegna sig; ty mannen kan aldrig låta bli att arbeta då han sarifver — qvinnan deremot skrifver utan något arbete. Det sär derföre som snillrika fruntimmers bref äro så angenäma. Min tant skref ofta i brefform, hvilket gaf hennes anteckningar något rapsodiskt. Genom sitt långvariga vistande i Frankrike hade hon lärt sig att värdera memoirerna, hvilka lemna så ovärderliga bidrag till Frankrikes historia; sjelf hade hon jäst en stor del af dylika skrifter, och utan att hon vissto det, fick hvad hon sjelf skref något af samma smak. Bland de bekantskaper som min tant gjorde i Paris, voro två, hvilka bon skattade synnerligen högt: grefve dEstaing och hertigen de Brissac. Dessa båda gamla herrar, som jag vill låta min tant sjelf pres ntera för läsaren, egde en ovanlig grad af kunskap om åtskilliga märkliga och föga kända förhållanden, isynnerhet hvad hofvet och styrelsen angick. Begge voro de utmärkta berättare, och hvad som icke alltid är förenadt med denna talang — båda voro sannfördiga och redliga män. Dot är mest igenom sin förtroliga bekantskap med dessa herrar, som min tant blef i stånd att lemaa en så noggrann och roande beriättelse om en längesedan försvunien tids händelser som den, hvil:en Jag nu går att meddela läsarem IL London och Paris. London och Parig hafva alltid betraktat hvarandra med afundsjuka blickar. Eburu hv:r och en af dessa hufvudstäder har ansett sig sjelf vara den yppersta och till en viss grad bar föraktat den andra, så hir dock ingendera någonsin försummat hvarje tillfälle att