ska leksaker, Nationen visste allt detta, men det gjorde intet till saken. Folket hade förlorat vördnaden för konungamakten; det såg icke personen, utan kastade på konungen alla hans företrädares fel, hvilka han, den oskyldige, skulle plikta för. Härtill var den franska statsförfattningen orsak. I Frankrike fick monarken skuld för allt, som var orätt eller galet — Vetat cest mor, hade ju Ludvig XIV sagt, och nationen hade vänjt sig att tro så ned. Så olika förhöll det sig i de båda länderna ifven med hofven och dem, som stodo tronen värmast. I Frankrike identifierade man den kungiga familjens, prinsarnes och hoffolkets handingssätt med konungen. Alla kommo de unler samma dom, emedan de hörde under amma kategori, och så väl konungen och wela hans omgifning, ända ne! till den rinaste tjenare, som ock hans statsmän och ninistrar, innefattades under den allmännä örbannelsen. Konungen skulle vara ansvarig ör hvar och en, och för allt: la Royaute est le despotisme, ljöd den allmänna meingen. I England deremot, gjorde man i detta fall n noga åtskilnad. Konungen. var korung ch hade intet ansvar; ministrarne voro miistrar och fingo ansvara för allt. Nationen isste hvem den hade att hålla sig till och ände sig derföre aldrig till orätt person. I ngland kunde till och med tronföljaren begå årskaper och ställa till skandaler utan att ågot klander derför träffade konungen; först å prinsen i framtiden besteg tronen, började ans förpligtelse att endast göra hvad som ar rätt, och derjemte var ban genom sin tällning betryggad för att i nationens ögon unna göra annorlinda. Hofvet hade i Engand ingenting med styrelsen att göra, och