vid det läroverk der de praktiska kunska-j: perna hufvudsakligen förvärfvas, nemligen vid den -blifvande medico-praktiska akademien i Stockholm; men om till följd af den andel fakulteterna fortfarande komma j: att ega i den praktiska undervisningen, de anses böra deltaga äfven i den praktiska pröfningen, hvilket ur vissa synpunkter t. o. m. kan medföra nytta, så kan det dock al-l drig vara lämpligt att åt denna ofullständiga pröfning gifva en srskild och annan betydelse, än såsom blott en del af det praktiska kunskapsprof, som i sin helhet bör erfordras för ernående af en läkares rättigheter. Den vigtigaste bland dessa, ja den på hvilken alla öfriga grunda sig, är ostridigt rättigheten till läkarekonstens utöfning (venia practicandi). Att tilldela denna åt dem, hvilka endast fullgjort hälften, och icke ens den hufvudsakligaste hälften af den praktiska examen, innebär icke allenast en inkonseqvens, utan upphäfver i väsentlig mån planmässigheten och ändamålsenligheten i detta kunskapsprof. Man har velat undvika bildandet af två slags läkare, och detta med rätta; men genom den betydelse komiterade här ansett kunna tillerkännas den vid endera fakulteten fullgjorda delen af praktiska examen genom den titel medicinae licentiat, som derigenom förvärfvades, genom den ed dervid aflades, skulle detta oformliga förhållande på det bestämdaste legaliseras. Dettorde till och med kunna ifrågasättas, huruvida det kan anses rätt, att staten i regeln medgifver ett ringare kunskapsmått hos den till konster s utöfning i allmänhet, en gång för alla och icke blott tillfälligtvis, bemyndigade läkaren, än som fordras af den, som i statens tjenst vill inträda, såvida nemligen denna fordran utsträckes utöfver en särskild prötning af lökarens förmåga att tillämpa sina kunskaper för behörigt verkställande af vissa, såsom tjensteman honom åliggande förrättningar, det vill säga ett embetsprof i egentlig mening. Här är dock ej fråga blott om ett sådant, ehuru de dithörande ämnena, medicina legalis och politica-medica, deri ingå, utan om en fullständig praktisk examen. Tilldelandet af Jus practicandi endast på en balfgjord sådan innebär att man anser den halfpröfvade god no: för konstens utöfning, blott det sker uton: tjensten, eburu han i tjenst icke betraktas såsom qvalificerad till enabanda utöfning, förr än han genom fullständig praktisk examen visat sig dertill ega full duglighet. Antager man deremot, att den af fakulteterna utexaminerade redan kan betraktas såsom fullgod läkare, så innebär detta antagande, att der praktiska pröfningen vid medico-kirurgiska akademien i sjelfva verket vore en onyttig formalitet. Sanrolikt skulle äfven, och icke utan åtminstone skenbara skäl, denna åsigt snart göra sig gällande. Om detta lyckades. skulle följden blifva, att den medico-kirurgiska akademien reducerades från hvad den varit ämnad att blifva, och hvad den ostridigt äfven bör blifva: ett sjelfständigt läroverk, till ett fakulteterna underordnadt bibang, utan rätt at: pröfva dem, som der inhemtat de väsenåtligaste af en läkares kunskaper och skicklighet, och utan vitsord vid tillerkännandet af de derpå grundade rättigheter. Att ett sådant ömsesidigt förhållande snart skulle leda till söndring emellan läroverken, och hafva det menligaste inflytande på undervisningen, är säkert, äfvensom det oberoende, hvari de studerande komme till det praktiska läroverket, otvifvelaktigt snart skulle minska deras sträfvande att draga nytta af den der meddelade undervisningen. Befaras måste alltså att, genom antagandet af komiterades förslag i denna del, all den förbättring i läkarebildningen, som för öfrigt med förslaget varit afsedd och deraf kunnat härflyta, går förlorad. Olämpligt är ock, enli t kollegii tanka, den s. k. examenskommission (S 9), som komiterade ansett böra öfvervara och kontrollera sednare afdelningen af praktiska examen och hvartill, utom vederbörande lärare vid praktiska akademien, skulle kallas de båda fakulteternas decani, jemte ett af medicinalstyrelsen förordnad vittne. Hvad som härvid otvunget faller i ögonen, är den fakulteternas supremati öfver det praktiska läroverket, som härigenom skulle erkännas och bringas till verklighet. I den första afdelvingen af praktiska examen, eller den, som inför fakulteterna fullgöres, är någon delaktighet icke tillerkänd medico-praktiska akademien. Man medgifver alltså ingen reciprocitet mellan läroverken i detta afseende. De skäl man framställt för detta förslag (pag. 101 och 102 i tryckta betänkandet) äro vid en närmare granskning ingalunda bevisande. Det hufvudsakligaste skulle neml. vara, att derigenom säkrare gifva de båda afdelningarne af denna examen beskaffenheten af en enda sådan, ett syftemål som komiterade likväl, på sätt här ofvan är ådagalagd, fullständigt tillintetgjort genom den betydelse, de velat gifva åt den vid fakulteternat fullgjorda första afdelningen deraf. Den inkränkning af det ena lärarekollegiets pröfningar på de andras gebiet, som komiterade befara, derest lärarne vid akademien i Stockholm vore sig sjelfve lemnade, vid de praktiska profvens anställande, vittnar snarare om en öfverdrifven omsorg för bevarande af fakulteternas förmenta rättigheter, än om ett verkligt sträfvande att åt den ifrågavarande examen gifva karakteren af en enda. Vore det icke så, hade väl komiterade, oaktadt de svårigheter, som med utförandet vore förknippade, vidhållit hvad de förklarat rättast vara, eller att den praktiska examen i sin helhet: egentligen borde afläggas inför samtlige läska leksaker, Nationen visste allt detta. ben I