Aftonbladet – 24 september 1860, sida 3

UCb är C)j Vär alslgl avs Hat UCHEndUId UTN VENT tianska frågan. Det må vara nog då vi erinra om, att Europa, så länge denna fråga ej är löst, icke skall komma att få glädja sig åt någon varaktig och uppriktig fred. I Italien skall ständigt återstå en msktig orsak till fredsstöringar och revolutioner, hvil ken oaktadt regeringarnes bemödanden öaflåtligt skal hota fosterlandet med uppresning och krig. Men denna lösning måste vi vänta af tiden. Hvilka än de sympatier må vara, som venetianarnes med hvarje dag olyckligare lott med rätta inger, Europa sysselätter sig i så hög grad med de oberäkneliga följderna af ett krig och har ett så oemotståndligt behof af fred, att det ej skulle vara vist att icke re spektera dess vilja. Annorlunda förhåller det sig med de frågor, som röra halföns mellersta och södra del. Tillgifven ett traditionelt politiskt system, icke mindre förderfligt för hans hus än för hans folk, satte sig den unge konungen af Neapel genast från sin tronbestigning i en bjert motsägelse mot Italienarnes nationalkänsla äfvensom mot de principer, som veherrska de civiliserade länderna. Döf för Frankrikes och Englands rådslag, och till och med vägrande itt följa de råd, hvilka tilldelades honom af en regering, på hvars trogna och uppriktiga vänskap han lika litet kunde ivifla, som på dess tillgifvenhet för auktoritetsprincipen, tillbakavisade han under ett år alla konungens af Sardinien bemödanden, hvilka afsågo att föra honom till ett politiskt system, stående mera i harmoni med de det italienska folket beherrskande tänkesätt. Hvad rättvisa och förnuft ej förmådde, det har en revolution fullbordat, en utomordentlig revolution, som genom det nästan providen iella sätt, hvarpå den försiggick, satte Europa i förvåning och uppväck e dess beundran för den namnkunnige krigare, hvars ärorika bragder påminna om det mest förvånande, som poesi och historia ha att förtälja. Den i konuogariket Neapel försiggångna omgestaltningen är, ehuru den verkställdes genom mindre fredliga och regelbundna medel än den i Mellan-Italien, dock icke mindre berättigad, och dess följder äro icke mindre gynnsamma för ordningens sanna intressen och den europeiska jemnvigtens befästande. Såsnart Sicilien och Neapel en gång komma att utgöra en integrerande del af den stora italienska familjen, skola tronernas fiender ej längre kunna framkomma med något giltigt argument mot de mo narkiska principerna, och de revolutionära passio nerna skola ej mer finna någon skådeplats, der de vansinnigaste företag skulle bafva utsigt till framgång, eller åtminstone utsigt att uppväcka alla högsinnta menniskors sympatier. Man skulle således vara berättigad till den tro. att Italien ändtligen åter skulle kunna inträda i en fredlig ställning, egnad att förjaga Europas farhågor, om icke norra och södra delens af halfön båda stora landskaper åtskildes genom provinser, som befinna sig i ett jemmerligt tillstånd. Romerska regeringen har, sedan hon vägrat att på något sätt ansluta sig till den stora nationella rörelsen och tvärtom med den beklagansvärdaste bitterhet bekämpande den, sedan lång tid tillbaka inlåtit sig i en formlig strid med de befolkningar, hvilka det ej lyckats att undandraga sig hennes her: ravälde. För att hålla desamma i tygeln, för att hindra dem att gifva luft åt de nationella tänkesätt. af hvåka de äro lifvade, har hon gjort bruk af den andliga makt, som försynen anförtrott henne för ett vida upphöjdare ändamål än det, som anvisats åt den politiska regeringen. I det hon för de katolska befolkningarne skildrade Italiens ställning i dystra och falska färger; i det hom med passion appellerade till den känsla eller, rättare sagdt, till den fanatism, som ännu alltjemt utöfvar så stort berravälde öfver vissa föga upplysta samhällsklasser, lyckades det henne att samla penningar och menniskor från alla Europas hörn och kanter samt att bilda en här, nästan uteslutande bestående af folk, som är främmande icke blott för Kyrkostaten, utan för hela Italien. Turinertidningen Opinione klandrar Gaibaldis proklamation till sicilianarne. Dessa fordrade Siciliens förening med Piemont, men Garibaldi förklarade, att denna förening blott sunde förkunnas från Capitolium. Uti Garivaldis proklamation ser bladet en provokation not Frankrike och möjligheten af att förvecklingar kunna inträffa, i fråga om Rom. Franska ockupationskårens förstärkande i Rom var blifvit föranledd af Garibaldis proklamaion, emedan Frankrike befarat ett anfall mot Rom af Garibaldi. Kardinal Antonelli har svarat på Cavours altimatum af den 11 dennes, att detär hvarje regent tillåtet att hålla främmande trupper. så mycket mera påfven, såsom alla nationers ader. De mot påfliga trupperna framkastafe beskyllningarne vore svart förtal. Histosien vet genom hvilka ränker och list den ria förklaringen blifvit framtvungen af de telienska folken, och genom hvilka medel den värvarande förvirringen blifvit framkallad. irefve Cavour visste bäst hvarifrån de peningar, vapen och medel af alla slag komnit, hvarigenom insurrektionen blifvit underblåst. Cavours slutliga uppmaning till allvän afväpning af de påfliga trupperna kunde slott tillbakavisas med indignation, och Antoelli protesterar i hans helighets namn mot le våldsamheter, hvarmed man hotat, hvartill ogen anledning blifvit Sardinien gifven. Enligt underrättelser från Rom, hade påfren uti ett manifest anropat de katolska mak:ernas hjelp. Några franska kompanier hade afgått, för att qväfva ett tumult i Viterbo, Staden Ancona skall vara nära utblottad på rupper. Knappast 3000 man funnos ännu qvar. ! Konung Franz IF har uti Gaöta bildat en ;y ministör, Carbonedi-Casena. Konungen hade medtagit till Gaeta så väl sna enskilda lyrbarheter, zom kronjuvelerna och flera dyrbara taflor af Rafael m. fl. Krigsministern i Neapel hade funnit tyghusen alldeles tomma. churu för 6 månader sedan 200,000 gevär funnos der förvarade. En stor del af dessa hade förts till Rom. Officerarne på neapolitanska örlogsfartyget Parthenop:, det ende som följde konungen till Gaöta, hade redan iterkommit till Neapel och slutit sig till Garibaldis trupper. Den 10 dennes fordrade er folkhop af omkring 5000 personer, att fästet Jant Elmo skulle förstöras. Diktatorn svarade. att han skulle taga saken i öfvervägande. Det officiella bladet förklarar häktningen utaf tre medlemmar af provisoriska regeringen för eti beklagansvärdt missförstånd; det hade ej kunna falla diktatorn in, att förnärma rättskaffens män, hvilka blott för ögonblicket öfvertagi: makten för att öfverlemna densamma å honom. Piemontesiska bersaglieri hade besat! bufvudstadens slott. Tillsammans 80 neapolitaska örlogsfartyg hade ställt sig under Garibal dis kommando. Enligt Pays och Patrie hade konung Franz bildat ett befästadt läger vid Capua. Bland hans der befintliga trupper befunno sig gardena, främlingskåren och armekåren frå: Abruzzerna. Konungens bröder, grefvarnc af Trani och OCaserta, voro i lägret. A: