Aftonbladet – 24 september 1860, sida 1

; i J. F. Broms, N; Norrlandsgatan 3 mynt raden för fin stil (48 bokstäfvers utrymme. EEE EE PE STOCKHOLM den 24 Sept. Om non-interventionsprinolpen och dess gränser. (Ur Economist.) I närvarande ögonblick, då den italienska hbalfön, redan länge föremål för en fransk interventio2, möjligen kunde blifva hotad med en österrikisk, hvilken åter i sin ordning sannolikt skulle kommå att framkalla en ny från Frankrikes sida, torde det vara af intresse att erfara huru en af engelska pressens mest ansedda och hofsamma organer uppfattar den s. k. noninterventionsprincipen, öch huru den i de vidtutseende följder, sonGaribaldis frathgångar möjligen kunna medföra, finner ett skäl, som skulle kunna förmå sjelfva England att afvika från berörde, af samma makt annärs så ifrigt hyllade princip. Vi meddela derföre följande, i det sednaste häftet af tidskriften Economist förekommande artikel: Garibaldis förvånande och nästan magiska framgång har utgjort ett rikt ämne för vältaliga kommentarier från pressens sida. Det hår med rätta blifvit anmärkt, att hans segertåg i Italien mera liknar resultatet af en talisman; omtalad i de arabiska sagorna, än en vanlig eröfrares marsch. Vid häns annalkande ha fruktansvärda härar af väl rustade fiender plötsligen förvandlats till bundsförvanidter. Det var ej blott en skog af bajonetter, sony inför honora sänkte sig emot jorden, utan man såg ock de män, som buro dessa, Helt fredligt smyga sig in i hans ånhängares leder. Till och: med sett enstaka krigsskepp, som den flyende ckonungen mötte under sin färd till Gaöta, och till hvilket han telegraferade att anslutå till -hans följe, säges ha icke blott vägrat alt lyda, utan ock gjort klart till aktion emot Jen fallne monarken, då hans spanska: följe gjorde ett: matt försök att vilja använda våld: Dylika tilldragelser innebära det sannaste) ehura derjemte. det bittraste epitafium öfver den fallna dynastien, och ådagalägga med bevisande kraft, att opinionen hos hela nationen icke blott var förberedd, utan fullt mogen för den kataströf, söm nu inträffat. Hvilket inflytande skola nu dessa tilldrågelser hafva på den engelska interventionspolitiken, och hvad lärdom kunna vi deraf draga i afseende på denna politiks tillämpning i framtiden? Det närvarande ögonblicket är ganska vigtigt för ett skärskådande af dessa ämnen. Konungen af Sardinien har i viss mån blifvit nödsakad, ehuru visserligen icke emot sin vilja, att rycka in i Kyrkostaten för att. skydda det revolutionära partiet emot påfvens legotrupper, som nu vid Fossömbrone hade förnyat det sorgespel, som de förlidet år uppförde i Perugia. Noninterventionsprincipen har sålunda till sin bokstaf; ehuru ej till sin anda af honom blifvit bruten; och vi kunna icke ännu säga till hvilka följder detta san leda från Österrikes sida. Oberoende häraf måste den venetianska frågan snart — viboppas ej alltför snart — bli nog trängande för att ätta våra diplomater myror i hufvudet; och skulle Österrike lyckas uti att besegra det förenade Italiens armå, så skall följden häraf bli att nästan framtvinga Englands mellankomst, i ändamål att afvända den olycksaliga rgaktion, som annars skulle deruppå följa. Låtom oss derföre för ett ögonblick taga i betraktande det ljus, som förra årets krig och detta års revolution kasta öfver innehållet, Meningen och gränserna af den princip, för bvilken vi kämpa. Härvid fästes vår uppmärksamhet i främsta rummet at den omätliga vinst, som alla Ge statsmän och diplomater, hvilka verkligen vilja veta huru Europas lugn bäst må kunna försäkras, kunna draga af noninterventionspolitiken i de fall då den kan tillämpas. Jemför opinionens ställning i Europa förlidet år och nu med afseende på Italiens sanna intressen! Förlidet år befordrades Ita!iens sak genom en rämmande makts intervention; i år har denna sak varit representerad af en ensam krigare, som ej egde något annat stöd än det som itasienarne sjelfva vågade lemna honom, i trots af mäktiga krigshärar och de mest blodtörstiza generaler. Förlidet år hördes en röst bland flere af de mest liberala statsmän i Europr, att Italien icke var moget och icke ens i allmänhbet benöget för frihetens erbjudna gåfva. Det påstods allmänt och troddes, att Napoleons armå brådstörtat en högst vådlig och ingalunda önskvärd kris; att italienarne hva ken voro nog. eniga eller tillräckligt hofsamma för att begagna en frihet, bvilken de, öfverlemnade åt sig sjelfva, aldrig skulle ha kunnat vinnas att, med ett ord, Italiens lugn aldrig kunde upprätthållas, om ej Frankrike der utöfvade samma despotiska inflytande som det nyss tvingat Österrike att uppgifva. 9Sådan var följden, och den nödvändiga följden af just denna intervention, som behöfts för att utplåna det förra interventionssystemet. Ingen kände verkliga förhållandet. Ingen gde någon visshet om, att Italien så allmänt som det påstods afskydde sin träldom, Än mindre visste man huruvida detta land vore värdigt friheten, huruvida det kunde bli hofsamt 1 framgångens dagar, huruvida det ville lyda sjelfvalda regenter, sedan det fördrifvit de främmande. Äfven i England funnos många uppriktiga och varma liberala, som hyste dessa åsigter. Nu finner man ingenädes någon sådan. Garibaldi har pröfvat sin nations sanna lynne och karakter så som ingen annan än en traliensk ledare, utan främmande understöd, kunde ba gjort det. Vi veta nu, att Victor Emanuel är Italiens sjelfvalde konung. Men Victor Emanuel sjelf, med en hel atmå bakom sig, skulle aldrig ha PTE ST -.