Djurgårdsteatern har denna sommar varit, om någonsin, ett lyckans barn, i det att den haft-lyckan att få på sin repertoir stycken, som äro af en dragande natur. Så var fallet med den Birch-Pfeifferska dramen, så äfven nu med det Offenbachska sångspelet Oroheus i underjorden, hvilket i dag gifves för tionde gången och säkert för lika fullt hus som förut. Illa bar visserligen förut den stackars Olympen blifvit åtgången, af Blumauer uti AEneiden, af fru Lenngren ui Kärleken och dårskapen?, och af många andra både stora och små skalder, — men Hector Cremieux har sannerligen målat meden så bred pensel, att man ibland till cch med tycker itt det går nästan väl långt. Vi tro likväl att mycket af det groft burleska tillkommit i