iga och framätstraftvande hfvet icke fick ingripa på annat sätt än som en negativ kraft, förd af mannens vilja och bestämd endast zenom honom. Då kunde man med skalden fritt utropa: Din make är ditt lif, ditt värn; din herre, Ditt hufvud, din regent; för dig han sörjer Och för ditt underhåll; utsätter sig För pinsam möda så till sjös som lands, För storm och nattvak, bistra dagars köld, Då du i hemmet ligger varm och trygg, Och kräfver ingen annan lön af dig Än kärlek, vänlighet och villig lydnad: — — — Som undersåten lyda bör sin furste Så bör ock qvitnan vara lydig mannen. Ty då fick qvinnan icke deltaga i de af mannens bestyr, uti hvilka hon nu är honom en god hjelp, om hon rätt uppfattat sitt kall: Men om äfven denna, den flydda tidens åskådning, är för oss fträmmande, så eger dock detta lustspel ett stort värde, just derföre att det bestraffar våra dagars öfverdrifter -geaom att framställa de flyddas. Mycket finnes inom vårt samhällslif, som borde återföras. inom naturligare gränser, och för den ytliga. och skefva emancipatiohslystenhet, hvarför man icke utan skäl anklagar vår tid, är detta den store skaldens verk ett i snillets outplånliga drag ristadt varningsrop, som vi önska icke måtte förklinga ohördt. Den andliga meningen af den tuktan, som argbiggan här undergår, ligger klar och tydlig under den något brutala formen, åtminstone för den som vill finna densamma. Catharina uttalar den sjelf, då hon längre ned i sitt af oss nyss citerade tal utropar: Hvi är vår kropp så vek och späd och fin, Så kraftlös uti verldens bråk och möda, Om icke derför att ett stilla sinne Skall bo uti den sköna hyddän inne?s Detta är skaldens mening med det brokigt muntra lustspelets fraröställande. Det rörer mindre qvinnans sociala ställning, ehuru ban deruti måste framställa henne i enlighet med sin tids åsigter, än hennes inre lifs utveckling, än den påminnelsen att hon skall veta segra genom mildhet, att hon skall vara harmonien uti samhället, — och derigenom eger stycket sin stora tillämplighet äfven för våra dagar, derigenom är Shakespeare, här som alltid, alla tiders sedemålare och skald. Detta om styckets tendens, hvilken vi frukta blifvit af mången missförstådd och ansedd för ett vädjande till den råa styrkans makt, hvars nerravälde allt mera försvinner, både inom det politiska och det sociala lifvet. Vi anse det vara öfverflödigt att tala om situationernas komiska kraft, karakterernas iskådlighet och den gedigna humor, som öfverallt uttalar sig i detta som i den store skallens öfriga verk — dessa egenskaper äro oskiljaktiga från namnet Shakespeare. Således, ännu blott några ord om utförandet. Det hedrar i hög grad Mindre teatern och väcker rättvisa förhoppningar för framtiden. Visserligen förmärker man i de gekundära partierna en och annan ojemnhet, men dessa äro omöjliga att undvika vid hvilken teater som helst. Hufvudrollerna utföras på ett utmärkt sätt af fru Kinmanson och hr Stjernström. Fru Kinmanson gifver åt Catharinas raskt och skarpt tecknade bild en prägel af ett bortskämdt barn som försonar åskådaren med hennes illska. Så måste denna roll framställas för att icke blifva rent af oqvinlig i sin brutala häftighet, och detta har hon äfven med sann konstnärlig takt funnit. Öfvergången till det kufvade tillstånd, hvarutur sedan den äkta qvinliga mildheten utvecklar sig, framställdes af henne på ett särdeles lyckadt sätt, och hon reciterade det sista, verldsberömda talet med denna frihet från all falsk pathos, som är en af denna skådespelerskas största förtjenster. Hr Stjernströms Petruccio var skarpt och väl uppfattad och återgifven. Den friska, något trotsiga humor, som utgör grunden till denna karakter, fick hos honom ett sannt och osökt uttryck, och i de scener, der han måste synas som mest rå, lät hr S. genom sitt minspel förråda den vaknande kärleken till det olydiga barn, som han tuktar, hvarigenom han gaf ett inre berättigande åt den brutala ytan. I slutscenen visade hr S. sig h-lt och hållet som den uti sin seger icke fåfänge, men lycklige äkta mannen, som känner inom sig sanningen af de ord han uttalar: 2— Det betyder frid och ro och kärlek Och riktig tukt ech ärligt husbondvälde, Kort: allt hvad Jjuft och lyckligt fions i verlden! — ;ch genom att gå emot den kommande OCaharina, visade han att det var ett kärlekens, och icke ett styrkans husbondvälde som han tillkämpat sig. Bland de öfriga spelande utmärkte sig hrr Lagerqvist, Pousette och Kinmanson för god uppfattning och ledigt utförande af sina roller. Äfven hr Boman visade prof på vackra anlag för älskarefacket; önskligt vore endast att han litet mera kunde glömma sin egen — för öfrigt rätt behagliga personlighet än här var fallet. Framför allt roåste han söka iakttaga detta då det gäller att framställa en af Shakespeares älskare — hvilka minst af alla få vara tillgjorda och fåfänga öfver något så lätt förgängligt som ett yttre företräde. Vid betraktande likväl, af de svårigheter, som ett dylikt styckes uppsättande och inöfvande erbjuda, instämmer man af hjertat uti Lucentios ord, hvarmed stycket afslutas: Ett under att så bra det kunnat gå! och man lemnar teatern i hög grad belåten med sin afton. Djurgårdsteatern bar denna sommar varit, om någonsin, ett lyckans barn, i det att den of Iunkan att få 2 JKn ranartnir etvalken