Aftonbladet – 19 september 1860, sida 2

att två sega tårar gledo ner för hans kullrigt kinder. Det är ju ni, kära Javerval?o sade den så rade med pipande röst, som förkunnade at blodet höll på att qväfva honom — det äl! min skull att ni går miste om er frukost; för. låt mig med vanlig beskedlighet. Ah... idag bär ni er superba smaragd!... Fru Javerval hedrar i afton teat.r Frangais med sin för trollande närvaro; var så god och berätta henne orsaken till min bortovaro; ni kan vittna att försummelsen icke uppkommer af... bris på god vilja. . ,Skall icke underlåtas, svarade den tjocke bankiren, som var allt för upprörd att lägga märke till meningen i dessa infernaliska ord. DEpernotz teg några minuter för att bemta andan; sedan kastade han på Georg en blick, full af hat och hån. Hvad er angår, herr Sordeuil, eller rättare herr de Trelan, efter ni också går under den flaggen, så kan jag icke anförtro er mina galanta komplimanger till lilla Blanche, det är tvärtom jag som utbeder mig edra, sedan det skulle tyckas eom farsen är slut. Vid detta sista djefvulska hån, som framhviskades af den döende, flög Georg bort till bordet, i hvilket ban inlåst sitt testamente, afslet omslaget kring Clemences porträtt, skyndade hän till DEpernotz, knäböjde bredvid Honom och höll porträttet titt framför hans ogon. Denna syn verkade som den starkaste elektriska stöt. En blist, den sista, ljungade ur förförarens ögon, han vred sig som en orm på glöd och tycktes ämna störta löst på sin fiende; men denna sista förtviflade ansträngning kostade honom lifvet, och han elog hufvudet i golfvet, för att allrig mera resa det upp. Georg, Blanche, Clemence voro hämnade, SLUT.