Aftonbladet – 19 september 1860, sida 2

band på såret. En kirurg hermtades genast som förklarade att, ehuru farligt, såret likväl icke vore dödligt, och att han ansvarade för den sårades lif. Då denna glädjande dom föll, drog Sordeuil djupt efter andan och qvarhöll kirurgen. som lagade sig till att gå. Ännu täcktes ni dröja, min herre! sade han småleende, er hjelp kommer troligen att ytterligare påkallas. Då DEpernotz hunnit återhemta sig från sin ganska naturliga bestörtning, återtog han sin vanliga spotska säkerhet; vårdslöst hänslängd i en sybaritisk ländstol, antog han en ställning som antydde: Jag väntar allt, men fruktar intet. Då den sårades bror närmade sig bonom, reste han sig med förekommande lätthet. Uttrycket i Georgs ansigte var. iskallt och allvarsamt, som det anstår en man a bereder sig att möta en fiende på lif och od. Jag är Leopolds bror och Blanches manp, sade han med fast och lugn stämma, förstår ni: mig 2 . Till punkt och pricka,, svarade DEpernotz med ett hånfulit smålöje; alltid till er tjenst. Georz vände sig tll den unge studenten, som satt vid hans ännu vanm ktige broders plågoläger. Ni har varit Trelans sekundant; vill ni visa mig samma heder ? Och ni, min älskelige Javerval, ni måste för min skull finna er i att er frukost kallnar. rÄnnu en duell! stönade den arme bankiren, som från likblek blef gröngul i det pussiga ansigtet. Blif godhetsfullt qvar hos den sårade, bad Georg kirurgen, vi skola ropa på er gär tid blir.