Aftonbladet – 19 september 1860, sida 1

vanära? förtfor Georg med dyster ansträngning; tänk er att min mörka själ i lång tid rufvat på en enda tanke — ert fall, måhända er dödl Clemence smålog ånyo; men denna gång var leendet fullkomligt ett barns, som man söker narra, men som icke låter narra sig. Sammanknäppande sina små hvita barnhänder och änkande sig ned på ett knä, under det hennes tjusande ansigte antog ett uttryck af en martyrs resignation, sade hon blidt: Jag är beredd, döda migl! Det är lifvet och icke döden som inspirerar edra ord, sade Georg snyftande ... Sedan, i ett ögonblick åter herre öfyer sig sjelf, frågade han lyssnande: Hör ni icke ett buller ?? Fru DEpernotz reste sig hastigt. Min Gud! Man öppnar salsdörren, sade bon bäfvande. Det är er manl Min man! Jag är förlorad, stammade den unga qvinnan, som träffad af en ljungeld. Georg fattade hennes hand, tryckte den hårdt mellan sina båda och hviskade: Barn frukta iae; din kärlek har räddat dig Som en skugga gled han in i sängkammaren, hvars dörr han stängde ljudiöst, kri p ut genom fönstret lika så hastigt som ban krupit ditim, och försvann inom några ögonblick mellan trädens VIL Leopold har rätt, sade Georg, hastande hemåt: Man måste ega en skurks lumpna mod för att kunna döda en qvinna, som .... man icke älskar, och ett dylikt mod har icke jag. Den öfriga delen af natten sysselsatte han sig med att ordna sina afförer, skref ett kort